Här sitter jag nu i mitt lilla rum som nästan är tomt. Kan inte fatta att jag ska flytta imorgon. Känns både spännande och tråkigt. Nu har jag lärt mig en del av Göteborg. Dags att upptäcka en annan. När jag tänker tillbaka på när jag flyttade hit i september, hur liten och osäker jag kände mig då fram tills nu så måste jag ändå säga att det är en väldig skillnad. Nu hittar jag i alla fall till fler ställen än Centralstationen och Avenyn, jag åker inte längre åt fel håll när jag tar spårvagnen och nu kommer jag faktiskt veta till vilken del av Göteborg jag flyttar till. Typ.

 

Ju längre tid jag sitter och tänker tillbaka på alla månader jag bott här så minns jag fler och fler både knäppa, härliga, mysiga och jobbiga minnen från detta rum (och ibland de andra rummen). Jag minns första natten t.ex. När det verkligen gick upp för mig att ”Ja jävlar, här ska jag faktiskt bo”. Jag minns alla gånger jag legat i det där badkaret och filosoferat över livet bland allt badskum och fått en och annan uppenbarelse, plus två nära -döden upplevelser då jag halkat både ur och i badkaret så mitt hjärta suttit i halsgropen. Jag kommer aldrig heller glömma alla de gånger jag gått loss i köket och gjort matlåda efter matlåda efter matlåda. Mitt rekord är 11 matlådor på en kväll. Som ett vilddjur var jag. For real.

 

Jag minns alla de gånger jag passat på att dansa runt i lägenheten barfota till både ”Footloose”, ”Cell Block Tango” och ”Old Time Rock N Roll” och gjort det ena coola movet efter det andra. Sen kommer jag aldrig glömma sängen. Det är något speciellt med den alltså. Jag har slängt mig dramatiskt på sängen, ätit i sängen, lyssnat-på-musik-med-fötterna-mot-väggen-i sängen, myst bland alla kuddar och sett på film i sängen och såklart sovit i den.. Jag kommer även alltid minnas de gånger jag haft besök av vänner och familj. Alla skrattanfall (i sängen), mysiga middagar i köket och plugga-på-golvet-inför-tentan stunder, Listan kan göras lång mina vänner.

 

Jag hoppas att Formskäraregatan kommer ge mig lika många knäppa, härliga, mysiga och jobbiga minnen som Slottsskogsgatan har gett mig. Allt jag vet är att jag ska njuta riktigt mycket av den sista kvällen här. Kanske ta ett litet glas vin, bada en sista gång och avsluta allt med en film i sängen. För imorgon avslutar jag ett kapitel och börjar på ett nytt.

 

Åh, jag ryser av mig själv när jag är sådär lagom poetisk av mig. Eller kanske lite för mycket. Men what ever. Lite känsla ska det ju vara för fan.

 

Här kommer lite fina minnen från Slottsskogsgatan: 

 

Daaamn. Så känner jag just nu. Jag är ganska impad av mig själv över att jag klarat dessa non-stop dagarna som bara flygit förbi. Jobbade tre dagar i rad, var ledig en och nu har jag jobbat tre dagar igen ( en utav dagarna var ett 11-timmarspass ). Det kanske inte låter så mycket men tänk på att jag blev bortskämd med att vara ledig under jul och nyår. Jag insåg liksom att hjärnan nästan hade lagt av helt. Som att den sa "Åh jävlar..nej. Nu måste jag börja tänka igen" Så det har varit både skönt och jobbigt att komma tillbaka. 

 

Dock så uppskattar jag all tid då jag inte är själv. För det mesta. Även fast man blir trött så gör det liksom ingenting. Det är skönare när det är lite fart och fläkt i livet. Då jag inte får så mycket fart och fläkt i mitt privatliv (så mycket som jag skulle vilja) så är det väl tur att jag har ett jobb där det händer saker i alla fall. Hehe. Fast nu när skolan börjar så lär det bli en jävla fart på allt så. Det är ju nice. 

 

Det här med att göra saker själv alltså. Vissa människor verkar ha ett problem med folk som gör saker själv. Det är som att man måste vara fastlimmad med en person för att folk inte ska ge den där "stackars liten-blicken". Visst nu kanske ni tycker jag säger emot mig själv när jag tidigare skrev att jag uppskattar all tid då jag inte är själv. Det är sant MEN det betyder inte att jag inte kan vara själv och faktiskt njuta av det. Jag bor för fan själv. Typ. 

Varför jag tar upp detta är för att jag råkade ut för den där "stackars liten-blicken" i fredags när jag var påväg hem efter att ha köpt pizza till mig själv. Eftersom jag skulle jobba på lördagen så kunde jag inte hitta på något och beslöt mig därför för att ha myskväll med mig själv. Vilket är ganska normalt att man har när man är singel.
Då var det en man som gick förbi mig och hans blick sa inte bara "stackars liten" utan "stackars liten, ska gå hem och äta fet mat för sig själv för att hon inte har någon pojkvän". Liksom? Mind your own business dude. Ville bara skrika till honom: "Fan, gå hem och ät en pizza för dig själv så ska du se att det inte är så dumt." My God. 

 

Så. Det var skönt att få ur sig det. Tycker att folk borde förstå skillnaden på att vara ensam och på att vara själv. Man behöver inte vara ensam bara för att man är själv. Punkt. 

 

Tror faktiskt att jag ska ta och sova snart. Då jag kom på mig själv med att stirra ut genom fönstret in till min grannar (som består av en mamma, en pappa och en liten bebis) i säkert tio minuter medan de åt så fungerar inte min hjärna normalt just nu. Blev lite besvärad av mig själv. 

Så natti natti. 

 

 

Som ett ursketet litet blad har jag känt mig. Har liksom inte kunnat få fram ett skit ärligt talat. Jag verkar ta lite längre pauser då och då verkar det som när det gäller mitt skrivande. Det är ju nice. Att låta livet liksom traska på utan att jag ska analysera det hela tiden. Go with the flow liksom. Vilket jag börjar bli bättre på.

 

Jag har varit så jävla tråkig så tro mig, ni har inte missat något. Nu menar jag inte mig som person, för då är jag alltid rolig. På riktigt. Utan jag tänker mer på mitt skrivande som sagt. Så tro inte att jag gått och dött eller så för det har jag inte. Jag har allt levt mitt liv. Haft bra dagar och dåliga dagar. Precis som vanligt. Men jag har inte haft lust att skriva. Och så är det med det.

 

Men nu har jag det. Varför? Jo därför att en ny tid i mitt liv kommer att börja om jag får uttrycka mig så högtidligt. Och jag skulle gärna vilja att ni följde mig på denna ytterst spännande resa. Eller jag hoppas att den blir spännande i alla fall. Efter att ha varit lite som en maskin, typ: Äta, sova, jobba (och kanske gjort lite roliga saker emellan) så känns det lite som att jag tryckt på paus och faktiskt blivit medveten om vart mitt lilla liv är på väg.  Förhoppningsvis.

 

Jag har nämligen kommit in på min utbildning som jag sökte till. Jag ska börja skolan. Universitetet motherfuckers. Jag är livrädd, nervös, glad, livrädd, livrädd och lite mer livrädd. Hur jag beter mig socialt (alltså hur normalt jag kan uppföra mig i större folkgrupper) kommer att påverka hela min jävla framtid. Det har ju gått hyfsat bra hittills tycker jag väl så bara att hålla tummarna. För er som undrar så är det Grundlärarutbildningen som jag ska gå. Hej Göteborg i  4 år till.

 

Så woho, yey och tjoho på det. Dock så tänker jag inte berätta om vad jag gjort under jul, nyår, mellandagarna osv. För troligtvis så har jag gjort precis samma saker som er. Ätit julmat tills man spytt, fått julklappar, festat på nyår och fått ångest för lite allt möjligt. Fast kan vara lite snäll och ge er några bilder ur mitt otroligt spännande liv:

 

 

 

Jag har tänkt lite på det här med ögonblick. Hur så mycket kan förändras under så få sekunder.  Hur mycket vi kan förändras under så få sekunder. Alla rutiner som man har, alla vanor och alla saker man bara gör. Det är inte de stunderna som är de viktigaste eller de som förändrar oss mest. Utan det är när det händer något oväntat. Oavsett om det är något stort eller litet. Som får oss att stanna upp.

 

Det handlar om att ha perspektiv, var det någon som sa till mig.

 

För det är väl det som förändrar oss mest?  Hur vi väljer att se på saker och ting i olika lägen. Det finns så många ögonblick som man kommer uppleva i livet då ens perspektiv förändras. Då man själv förändras. Oavsett om det är ett bra ögonblick eller ett inte så bra ögonblick, så kommer vi alltid att lära oss något av dem. För det är bara vi själva som kan välja i ögonblicket vilket perspektiv vi vill se allt ifrån.

 

Det börjar ta sig nu alltså. På tal om ingenting. Kämpar på som fan. Och innan ni tappar hakan och drar efter andan så är det i alla fall ingen bikinibild. Var glada för det. 

Har faktiskt ägnat mig åt jobb mestadels av tiden jag inte befunnit mig framför datorn och skrivit i min blogg. Plus handlat mat, lagat mat och ätit mat typ. Det har ju dock varit Halloween. Eller ja, i alla fall på Nöjesfabriken. När jag sökte på ”Halloween” så ska det tydligen vara nu på torsdag den 31. Är förvirrad. Men får väl kolla på skräckfilm eller något lite läskigt då.

 

Något som jag dock stör mig lite på är väl detta fenomen med att alltid köpa/göra saker i sista sekund. Eftersom jag är en sådan person som planerar så brukar jag aldrig köpa/göra saker i sista sekund. Like ever. Fast självklart så blev det så det här året. Att trängas i en förjävla liten butik där folk står som fastlimmade i varandra, det luktar plasthandskar och latex ( hur det nu luktar ) och alla ska självklart ha samma make-up kit som redan är slut eftersom de som varit i tid redan köpt allt, är inte det ultimata. Trots det så har jag en förmåga att förbise allt sådant eftersom jag är en ganska förstående person. T.om. när en tjej i min ålder sa lite för högt nästan rakt i mitt öra: ”Alltså, kan folk bara flytta på sig!” och jag ville skrika tillbaka ”HÅLL TYST and deal with it!” så tog jag ett djupt andetag och sa det i mitt huvud istället.

 

Secret agent – zombie version. No more words needed. Kan säga att min utklädnad var värt mödan jag la ner på att hitta biljetter till mig och min kära syster eftersom vi glömt att köpa. Det var kaos under några timmar i mitt liv. Men efter att ha skrikit lite i telefonen åt min syster, skrivit med folk hit och dit, betett mig som en galning och kastat mig överallt på stan så fick jag tag i två dumma biljetter.

 

 

Kan bara säga en sak: Nästa Halloween så ska jag ha en egen jävla Halloweenfest.

 

 

 

Varje gång jag har jour så blir det alltid en lite udda känsla. Jag slutar liksom jobbet när alla andra börjar. Får lite ångest faktiskt ibland för att jag är så ful när jag går hem. Fine, klockan är typ nio på morgonen men alla andra är ju så himla iordninggjorda och ser viktiga ut medan jag kommer där i mjukisbyxor och ser ut som jag varit med om sju svåra år. 

 

Jag brukar faktiskt ta mig friheten att slänga mig på sängen och sova i någon timme när jag kommit hem men det gjorde jag inte idag. Utan jag sprang direkt ner till tvättstugan och "lånade" en timme innan nästa person skulle tvätta. Hade inte så mycket tvätt men ärligt talat så springer jag hellre upp och ner till tvättstugan än står och skrubbar i badkaret. That's for sure. 

 

Under tiden jag tvättade, lagade jag även mat, gjorde mig iordning och hann inse att jag inte hade en aning om vad jag skulle göra utav dagen. Eftersom jag kände mig väldigt rastlös och ville göra något kul så tittade jag runt på nätet och hittade en utställning på Världskultur museerna. Secret Love hette den och jag tyckte faktiskt att det lät intressant och lite gulligt. Ännu en utmaning att ta sig an all by myself. Så efter jag tvättat klart, lagat mat och satt på mig min lilla klänning så traskade jag iväg till spårvagnen. 

 

När jag kommit fram till Världskultur museerna och var beredd att ta steget in till ett nytt äventyr så fick jag liksom en käftsmäll i ansiktet i stället. Det var stängt. De har stängt på måndagar. BARA på måndagar. Förjävla bra timing alltså. Många svärord dök upp i mitt lilla huvud kan jag säga. Då blev jag faktiskt väldigt sur. Där hade jag gått och blivit exhalterad och ville vara lite kulturell och häftig, så fick jag inte det. Dock så ska jag ge det en chans imorgon eftersom jag är ledig. För nu har jag fan bestämt mig för detta. Då jävlar ska det bli av. Så det så. 

 

Så istället började jag strosa runt i ett område jag aldrig besökt som heter Angered. Eller ja. Spårvagnen gick mot Angered. Vart jag var, det vettefan. Jag vet bara att det var väldigt fina byggnader överallt och att jag hittade mitt nya favoritcafé som heter Café V.Ä.N.N.E.R. De har absolut den godaste varma chokladen jag druckit. Förutom att det var görmysigt så var ju namnet pretty awesome. 

 

Efter att ha suttit på cafét i minst en timme, gått i säkert tre ( kändes som det i alla fall ) så åkte jag hem och fick idén att baka lite bröd. Jag brukar verkligen inte baka bröd. Helt ärligt. Vet inte vad jag fick för ryck ärligt talat. Men frallor bakade jag. Små, söta och väldigt goda frallor. Så nu vet ni vad jag ska äta till kvällsmat. 

 

Idag var jag ledig. Wihi. Bestämde mig för att dagen skulle utnyttjas till max. Och då menar jag med tråkiga saker. Städade, var uppe på vinden, lagade mat åt typ sju personer och tvättade i badkaret. Ja. I badkaret. Det fanns verkligen ingen tvättid och då blev jag irriterad. Så jag tyckte att badkaret var en bra lösning.

 

Så där stod jag på knä vid badkaret med vatten upp till armbågarna och skrubbade utav bara fan ärligt talat. Jag säger bara en sak. Det är tur att det finns tvättmaskin. Jag skulle verkligen vilja embrace the whole thing med att tvätta för hand som man gjorde förr i tiden. Som riktiga kvinnor gjorde liksom. Men tyvärr. Att jag inte kravlade mig ut ur det där badrummet efteråt är ett under faktiskt.

 

Ni kanske undrar varför jag informerar er om att jag var på vinden idag. Jo, därför att jag aldrig har varit på en riktig vind förut. Insåg det förut när jag skulle gå dit upp och lämna en stor och otymplig madrass. Och jag som har tyckt att källaren hemma i Karlstad har varit läskig. Fuck that shit. Det här var verkligen the real deal. En sådan vind man ser i skräckfilmer.

 

Självklart så skulle det vara alldeles för mörkt när jag kom upp och efter att ha letat efter den förbannade knappen i evigheter så hittade jag den tillslut. Det värsta var nog inte att jag fick flisor i fötterna, eller att det knarrade i golvet när jag gick. Inte heller att Helenas förråd var mörkt som en grotta och att det tog en timme att få upp låset. Utan det värsta var att jag hörde en dum unge skrika. Och just i det läget så fanns det inga logiska förklaringar. Det fula var att jag märkte att jag i stunden av ren panik stannade upp och tittade mig omkring. Det man verkligen inte ska göra. Så efter att ha kommit på mig själv med att stå och glo så tänkte jag ”Oh hell no!” och slängde mig nerför trapporna.

 

Min enda tröst i detta läge är väl att nu när jag skaffat gymkort igen så kan jag träna upp mig så att jag kan slå ner vad som än kommer i vägen för mig nästa gång jag går upp på den där vinden.  Tuff tjej. 

 

Avenyn. Jag trodde verkligen att jag var redo för Avenyn. Att alla de vardagliga små turerna runt i stan och vid mitt område där jag bor skulle härda mig. Göra mig redo för the big thing liksom. Nope. Så blev inte fallet kan jag säga.

 

Det fula är ju att jag faktiskt åkt förbi Avenyn hundratals gånger utan att ens fatta det. Hade ingen aning om vart det låg (trodde jag) tills jag insåg att jag åkt förbi hållplatsen ett antal gånger. Väldigt många gånger. Just ja. Man kan faktiskt välja på två hållplatser. Så två hållplatser har jag åkt förbi. Valand och Vasaplatsen. Blir lite irriterad på mig själv faktiskt. Trodde att det skulle bli världens äventyr att hitta dit men nej. Icke. Dock så blev det ett jävla äventyr när jag kom dit i alla fall.

 

Det första jag gjorde när jag gick av var att gå rakt fram. För det kändes rätt. Det andra jag gjorde var att stanna när jag kommit fram till gatans trottoarkant och gapade. Stort och länge gapade jag. På alla affärer och den fruktansvärt onödigt breda gatan som låg framför mig. Om jag skulle åka till New York så skulle jag dö. That’s for sure. Om jag inte ens kan hantera Avenyn i Göteborg så är jag körd. For real.

 

Under de sekunderna då jag stod och gapade så kände jag att jag hade två alternativ. Antingen så kunde jag slänga mig dramatiskt ner på marken och låta någon bära mig ända hem till slottsskogsgatan 55 eller så kunde jag fortsätta gå. Så jag började gå. Och hoppades att jag skulle fatta modet att våga stanna någonstans på vägen. Och tänka sig, det gjorde jag. Jag stannade faktiskt vid tre butiker + ett litet café och drack en chailatte.

 

Måste säga att jag är stolt över mig själv som lyckades klara av denna utmaning. Att gå obesvärat upp och ner längst Avenyns gator, utan att se helt lost ut är svårare än vad man tror. I alla fall för mig som har noll lokalsinne och blir nervös av mig själv så fort jag ska försöka bete mig normalt.

 

Under de här två dagarna så har jag faktiskt lärt mig att det är dessa saker, som kanske verkar små för andra men som är ganska stora för en själv som gör att man blir säkrare. Det är ju nu jag växer. Det är ju nu jag lär mig. Att bli mer självständig och att klara mig själv. Och tur är väl det, för det hade varit ganska konstigt att bli buren ända hem av någon random person. Som att det ens skulle hända? Jag hade nog fått ligga kvar på marken tills jag rest mig upp.

Hard life. 

 

Har ingen bild till detta inlägg men ni fick allt några på förra. Så var glada.

 

Gick upp tidigt igår. Så tidigt att jag gick och la mig på sängen efter mitt ärende som jag skulle göra och vaknade igen vid 10.00. Eftersom jag redan hade gjort mig iordning så hade jag nu en hel dag att uttnytja. Vi alla vet ju att jag är pretty awesome på att få ut det mesta av dagarna som går när jag inte jobbar. 

 

Så jag bestämde mig för att gå och handla mat. Det finns nästan inget roligare än att gå och handla mat åt sig själv. Eller svårare. Jag älskar mat. Jag har bra fantasi. Fast inte när det kommer till mat ärligt talat. Då är det verkligen noll. Så jag blev fast i butiken kan jag lova. Gick runt där och funderade på vad jag skulle äta. Så om ni vill veta så har jag ätit fiskpinnar och falukorv i ugn de senaste tre dagarna. På riktigt. Både till lunch och middag. Sorgligt.

 

Efter att jag handlar mat, kommit hem, lagat mat, ätit mat och lyssnat lite på musik så var klockan fortfarande inte mer än typ halv två, så jag bestämde mig för att utnyttja det fina vädret, vilket kan tyckas klyschigt men så var det. Och fint väder ska man vara jävligt tacksam över. Så jag virade sjalen runt min hals, skuttade nerför trappan onödigt töntigt och log lite fånigt när solen träffade mitt ansikte. Så i den stunden bestämde jag mig för att åka till Slottsskogen

 

När jag kom fram till Slottskogen så hade jag faktiskt ingen aning om vart eller hur jag skulle gå, så jag bara gick. Tänkte att jag kommer väl fram någon gång till någonting. Och det gjorde jag. En liten stuga, som visade sig vara en reception för de som vill komma dit och kasta diskus. Konstigt nog. Bredvid den lilla stugan så hängde det en gunga i ett träd. På den satte jag mig. I en timme. Det hände ganska mycket under den timmen. 

 

Min själ hann bli sådär mjuk och go igen. Det blir den alltid när jag får vara bland lite träd och buskar ett tag. Dessutom så mötte jag två killar som tyckte att de var snyggast i världen som skulle kasta diskus ( kom på mig själv med att göra en sådan grimas mot dem som man gör när man smakar på äcklig mat ), två män som gick förbi med deras hundar + att jag hade ännu ett sånt där moment med en okänd person.

 

The moment var med mannen som arbetade i receptionen. Där satt jag på gungan och dinglade lite med benen när han kom ut och frågade om jag väntade på någon. Nej, sa jag och så började vi prata. Vi pratade om jobb och hur meningsfullt det är att hjälpa andra människor och att det alltid är lite skrämmande när man flyttar till en ny stad osv. Det kändes som att vi fick ett speciellt band mellan oss. Tror faktiskt det var ömsesidigt då han bjöd mig på en glass efter vårt samtal. Nu i efterhand så låter det ganska creepy dock. För han var faktiskt över 40. 

Häromdagen så slog det mig faktiskt att det kanske är dags för mig att försöka få ett socialt liv här nere i Göteborg. Det funkar ju inte att bara jobba, vara med mig själv överallt, bada badkar och mysa framför TV:n. Jag måste helt enkelt ta mig i kragen och försöka lära känna folk. Den stora frågan är hur? 

 

Visst kanske det verkar enkelt men jag vet inte ja. Jag kan lugnt säga att börja prata med random personer på stan känns inte riktigt som min grej. Kanske om jag befinner mig i onyktert tillstånd men den metoden vill jag verkligen inte ta till alls. Om jag hade börjat plugga så hade det varit en helt annan sak, då faller sig det där naturligt. Det sociala. Det kanske det borde göra när man jobbar också men nu har det inte gjort det. Så ja. 

 

Ett ställe som jag funderade över var gymmet. But that, it's a big no no. Hur ska man lära känna folk på gymmet? Ska man stå där, flåsandes och svettig och fråga dumma frågor som: vad heter du? vad jobbar du med? vad gör du på fritiden? Otroligt obekvämt för båda. Inte heller om jag skulle börja yoga så skulle det funka. Då befinner man sig bara i konstiga ställningar. Dessutom så är det nog väldigt tyst där inne. Så att viska vore bara korkat. För då skulle man bara få konstiga blickar på sig. Då skulle ingen vilja lära känna mig. 

 

Sedan funderade jag på en buggkurs. Jag älskar ju att dansa och bugg är faktiskt riktigt kul. Fast då är det också ett problem. Hur mycket kommer man kunna prata om man ska skutta och virvla runt hej vilt på golvet? Fast man kan ju iof prata innan och efter...Hmm...Dessutom så ökar det ju mina chanser att uppleva en het romans med någon, som Baby gjorde med Johnny i Dirty Dancing. En mycket frestande tanke. Dock så tror jag att det kanske får vara en lite sexigare dans än bugg och det vet jag inte om jag är så pepp på. 

 

Nej. Jag får allt fortsätta och grubbla över hur jag ska ta itu med mitt sociala liv. 

 

Så med det sagt så ska jag nu titta på Dirty Dancing och hoppas på att the time of my social life snart kommer. 

 

 

Som de flesta utav er säkert har märkt så har Familjen Falkensvärd varit i Stockholm under helgen för att fira att min mor fyllt 50 år. Så det har inte riktigt funnits något stopp har jag känt. Från det att jag åkte till Karlstad i torsdags fram tills det att jag kom hem till Göteborg idag så har det gått på play all day long. Det har varit en riktigt rolig, trevlig och mysig helg såklart. Trots lite syskonbråk och familjediskussioner. Fast det kan man ju inte komma ifrån känns det som. Det bara är så. 

 

Under helgen så var vi på hotellets spa blev överraskade av mammas kusin och hennes familj, smakade på rosa champagne, åt jordgubbar, åt på Pong Buffé och åt lite mer. Det kändes lite som att vi åt oss genom min mors 50 årsdag och resten utav dagarna också men det gjorde inte mig någonting. Förutom att jag insett att jag inte är så förtjust i champagne. Oavsett vilken färgskala den visar sig vara i. Fast det är klart, om jag någon gång skulle bli erbjuden grön champagne så skulle jag dricka det. Bara för att.

 

Dock så är jag faktiskt inte van med sådan lyxig mat som vi åt under lördagskvällen. Hotellets restaurang var otroligt fin och inbjudande men det kändes som att man blev tilldelad en pinne för att kunna sätta i rumpan innan man gick in. Ber om ursäkt över mitt vulgära uttryck men det var så jag kände mig. Som att jag hade en pinne i rumpan. Lite stel med andra ord. Menyn var också väldigt fin och inbjudande men att inte ens veta vad man väljer för mat är en aning lite för spännande för mig. Det var namn soom jag aldrig hört förut och fyllningar som jag aldrig trodde fanns. Inte visste jag att vaktel var som en pytteliten kyckling och att köttet är en aning mörare. Det vet jag nu. Och att man serverar ärtor och ärtpuré på samma tallrik, trots att det typ är samma sak. 

 

Nej. Trots denna riktigt fina och extraordinära upplevelse så tror jag det finns en anledning till varför man gör sådant här vid speciella tillfällen. All lyx gör en liksom lite för obekväm för att man ska kunna slappna av. Det är fint att känna sig fin ibland men det är förjävla skönt att komma hem och känna att det är okej att t.ex. dricka juice ur ett vanligt glas istället för ett vinglas med isbitar och ett litet paraply i. Och att man faktiskt får sitta bredbent vid matbordet i mjukisbyxor och äta något som har ett namn som man faktiskt kan uttala. 

 

 

Idag när jag vaknade så kände jag mig verkligen sådär härligt redo att utforska alla affärer i hopp om att hitta allt jag skrivit ner på en liten lista. Jag gillar att skriva listor nämiligen. Jag känner mig så organiserad och duktig då. Dessutom blir det lite mindre kaos i huvudet. 

 

Något som jag tycker är både positivt och negativt med Göteborg är antalet människor. För när man är som jag, gillar att titta på folk, så blir det ett väldigt tittande överallt. Jag hinner liksom inte med att titta på alla fascinerande människor som går förbi mig. Det är därför jag tycker så mycket om att åka spårvagn. För då kan jag sitta i lugn och ro och titta på alla människor som stiger av och på utan att det verkar misstänksamt. 

 

Idag så såg jag en man med tuppkam. Förutom min förundran över att de som har tuppkam faktiskt vågar har det så slog det mig att jag alltid har undrat över hur deras hår ser ut när de har duschat? Enligt mig så borde det vara en otroligt spektakulär syn som man aldrig glömmer. Inte nog med det. Jag har lagt märke till att jag aldrig sett så många män med skägg. Speciellt stiliga män med skägg och män med dreads och skägg. Det känns som att det alltid går på en sådan man vid varje station. Bara idag har jag sett fyra stycken män med dreads och skägg. Plus att en utav dem faktiskt satte sig bredvid mig i spårvagnen. Hade verkligen lust att lägga mitt huvud på hans axel. Han såg så förbannat mysig ut. Fast det hade ju varit väldigt konstigt. Dock så kan jag inte undgå från att fundera över hur han hade reagerat. Tror inte att det hade varit en fin reaktion.

 

Väl på stan så insåg jag att denna dag skulle bli som filmen Mission Impossible. Bortsett från all action. Jag kom på mig själv med att vara riktigt arg över att affärerna är så stora. För stora. Typ 56 plan i varje jävla butik. Göteborgs motto måste vara att ta en butik om dagen. Det är som ett gympass det. Ska kanske göra det nästa gång. Sätta på mig träningskläder och köra ett race inne på H&M med alla 56 plan. Då jävlar. 

 

Dock så tog jag mig hem faktiskt med alla saker jag skrivit på listan. Fast en aning mindre levande. Var dessutom stönig och bestämde mig för att åka och hyra film. Känner mig nämligen på myshumör idag då jag är förkyld. Då blir jag på sådant humör. Tror det beror på att kroppen känns som spaghetti och för att jag inte känner mig ett dugg sexig. At all. Men det är ju mindre viktigt.att veta kanske. 

 

Väl inne på Hemmakväll så hände det som jag befarade mest. Min näsa började rinna. Inte sådär diskret, utan verkligen för mycket. Såklart hade jag inte tagit med mig papper så jag typ sprang ut ur butiken och hoppade på spårvagnen. Det var då det blev som värst. Jag såg ut som en liten snorig unge vars föräldrar totalt ignorerat att barnets näsa skulle torkats för tre år sedan. Så illa var det. 

Inte nog med det så insåg jag just då att jag satt på fel spårvagn. Jag hade suttit på fel spårvagn i 20 minuter. För vips så var jag inne i stan igen. "In my ass att det här händer" tänkte jag faktiskt. Självklart så skulle jag åka fel första gången när jag befann mig i ett krisläge. Så efter 40 minuters snorande, rinnande, torkande och stirrande ut från fönstret för att inte chocka mina medpassagerare så kom jag äntligen hem. 

 

Så nu efter ett skönt bad, nässpray och lite mat så ska jag sätta på filmen, hoppas att den är värd all den mödan och poppa lite popcorn. 

 

Over and out 

 

 

Jag älskar som sagt att känna mig hemma i Göteborg. Det är väl inte riktigt samma känsla som hemma i Karlstad men jag trivs så otroligt bra i Göteborg! Trots att allt har gått så himla fort så har jag inte ångrat mig för fem öre. Inte har jag fått något konstigt break-down och typ gråtit mig till söms. Förrän i söndags tror jag det var. 

 

Okej, nu var det inte direkt ett konstigt break-down jag fick och grät mig inte heller till söms men lite hysteriskt betedde jag mig. Jag vet inte riktigt varför. Eller jo, jag vet varför jag grät så sett...men inte varför det blev så hysteriskt. 

 

Klockan var jag ganska mycket och jag hade det mysigt och var helt tillfreds med att vara i lägenheten helt själv. Nästan i alla fall. Hade ställt en liten lampa vid dörröppningen till mitt rum och bäddat upp och gjort mig iordning för natten när min mobil dog. Bara sådär. Satte i laddaren men jag kunde inte sätta på den. Då brast det liksom. Tårarna sprutade och jag kastade mig ner dramatiskt på min vita fäll och trodde att the end was near. På riktigt. Som tur var så pågick detta i bara några enstaka minuter, då min mobil bara behövde laddas lite innan jag kunde starta den (eftersom jag numera är ägare till en Iphone så är jag inte van att man inte kan starta mobilen på stört eftersom det funkade med min samsung)

 

Varför tårarna sprutade var nog för att jag faktiskt kände mig förjävla ensam just då. Jag kunde inte ringa till mamma, vilket tyvärr var första tanken töntigt nog. Jag kunde inte nå någon utav mina vänner. Inte ens mitt mobila bredband ville fungera under de hysteriska sekunderna. När jag äntligen kunde starta mobilen igen och de hysteriska sekunderna som känt som flera år tog slut så blev jag faktiskt förnärmad över mitt eget beteende. Allt kom så snabbt och slutade lika snabbt. Så där satt jag sen, chockad på min lilla vita fäll, låtsades som om ingenting hade hänt och satte på radion. 

 

Dock så tror jag att det är dessa konstiga moments som man har med sig själv, som gör att man blir lite starkare. För jag klarade av de där sekunderna. On my own. Och insåg, att det inte hade behövt vara så hysteriskt som jag trodde det var. Så nu har jag lärt mig att sätta i laddaren innan mobilen dör helt. Och att det är okej att vara lite hysterisk ibland. Fast bara ibland. Det viktiga är nog vad man lär sig utav det. För trots att det känns som att the end is near vissa stunder så klarar man sig på något sätt. Konstigt nog.