Confusing
Jag älskar som sagt att känna mig hemma i Göteborg. Det är väl inte riktigt samma känsla som hemma i Karlstad men jag trivs så otroligt bra i Göteborg! Trots att allt har gått så himla fort så har jag inte ångrat mig för fem öre. Inte har jag fått något konstigt break-down och typ gråtit mig till söms. Förrän i söndags tror jag det var.
Okej, nu var det inte direkt ett konstigt break-down jag fick och grät mig inte heller till söms men lite hysteriskt betedde jag mig. Jag vet inte riktigt varför. Eller jo, jag vet varför jag grät så sett...men inte varför det blev så hysteriskt.
Klockan var jag ganska mycket och jag hade det mysigt och var helt tillfreds med att vara i lägenheten helt själv. Nästan i alla fall. Hade ställt en liten lampa vid dörröppningen till mitt rum och bäddat upp och gjort mig iordning för natten när min mobil dog. Bara sådär. Satte i laddaren men jag kunde inte sätta på den. Då brast det liksom. Tårarna sprutade och jag kastade mig ner dramatiskt på min vita fäll och trodde att the end was near. På riktigt. Som tur var så pågick detta i bara några enstaka minuter, då min mobil bara behövde laddas lite innan jag kunde starta den (eftersom jag numera är ägare till en Iphone så är jag inte van att man inte kan starta mobilen på stört eftersom det funkade med min samsung)
Varför tårarna sprutade var nog för att jag faktiskt kände mig förjävla ensam just då. Jag kunde inte ringa till mamma, vilket tyvärr var första tanken töntigt nog. Jag kunde inte nå någon utav mina vänner. Inte ens mitt mobila bredband ville fungera under de hysteriska sekunderna. När jag äntligen kunde starta mobilen igen och de hysteriska sekunderna som känt som flera år tog slut så blev jag faktiskt förnärmad över mitt eget beteende. Allt kom så snabbt och slutade lika snabbt. Så där satt jag sen, chockad på min lilla vita fäll, låtsades som om ingenting hade hänt och satte på radion.
Dock så tror jag att det är dessa konstiga moments som man har med sig själv, som gör att man blir lite starkare. För jag klarade av de där sekunderna. On my own. Och insåg, att det inte hade behövt vara så hysteriskt som jag trodde det var. Så nu har jag lärt mig att sätta i laddaren innan mobilen dör helt. Och att det är okej att vara lite hysterisk ibland. Fast bara ibland. Det viktiga är nog vad man lär sig utav det. För trots att det känns som att the end is near vissa stunder så klarar man sig på något sätt. Konstigt nog.
Anonym
Hahaha i know that feeling!! Du brukar inte ringa mig så då är väl jag ingen vän då :/
