Avenyn. Jag trodde verkligen att jag var redo för Avenyn. Att alla de vardagliga små turerna runt i stan och vid mitt område där jag bor skulle härda mig. Göra mig redo för the big thing liksom. Nope. Så blev inte fallet kan jag säga.

Det fula är ju att jag faktiskt åkt förbi Avenyn hundratals gånger utan att ens fatta det. Hade ingen aning om vart det låg (trodde jag) tills jag insåg att jag åkt förbi hållplatsen ett antal gånger. Väldigt många gånger. Just ja. Man kan faktiskt välja på två hållplatser. Så två hållplatser har jag åkt förbi. Valand och Vasaplatsen. Blir lite irriterad på mig själv faktiskt. Trodde att det skulle bli världens äventyr att hitta dit men nej. Icke. Dock så blev det ett jävla äventyr när jag kom dit i alla fall.

Det första jag gjorde när jag gick av var att gå rakt fram. För det kändes rätt. Det andra jag gjorde var att stanna när jag kommit fram till gatans trottoarkant och gapade. Stort och länge gapade jag. På alla affärer och den fruktansvärt onödigt breda gatan som låg framför mig. Om jag skulle åka till New York så skulle jag dö. That’s for sure. Om jag inte ens kan hantera Avenyn i Göteborg så är jag körd. For real.

Under de sekunderna då jag stod och gapade så kände jag att jag hade två alternativ. Antingen så kunde jag slänga mig dramatiskt ner på marken och låta någon bära mig ända hem till slottsskogsgatan 55 eller så kunde jag fortsätta gå. Så jag började gå. Och hoppades att jag skulle fatta modet att våga stanna någonstans på vägen. Och tänka sig, det gjorde jag. Jag stannade faktiskt vid tre butiker + ett litet café och drack en chailatte.

Måste säga att jag är stolt över mig själv som lyckades klara av denna utmaning. Att gå obesvärat upp och ner längst Avenyns gator, utan att se helt lost ut är svårare än vad man tror. I alla fall för mig som har noll lokalsinne och blir nervös av mig själv så fort jag ska försöka bete mig normalt.

Under de här två dagarna så har jag faktiskt lärt mig att det är dessa saker, som kanske verkar små för andra men som är ganska stora för en själv som gör att man blir säkrare. Det är ju nu jag växer. Det är ju nu jag lär mig. Att bli mer självständig och att klara mig själv. Och tur är väl det, för det hade varit ganska konstigt att bli buren ända hem av någon random person. Som att det ens skulle hända? Jag hade nog fått ligga kvar på marken tills jag rest mig upp.

Hard life. 

Har ingen bild till detta inlägg men ni fick allt några på förra. Så var glada.