Har faktiskt inte berättat så mycket av vad jag faktiskt har gjort under veckan kom jag på haha. Har varit så upptagen med att skriva om andra saker. Vet inte vad ni tycker mest om? När jag skriver om vad jag gör på dagarna eller mina känslomässiga djupa diskussioner med mig själv? Jag hoppas på både och ärligt talat.

 

What ever. Ska försöka göra ett kort litet inlägg om vad jag gjort under veckan:

Tränat 

Varit på Jula med Angelica

Fikat med Nadia som jag inte har träffat på länge! Louise var även med!

Köpt nya träningsbyxor

Tränat lite mer

 

Kommer faktiskt inte ihåg så mycket mer. Fick en blackout nu känner jag som jag brukar få angående mina fredagsförmiddagar. Fast nu är typ hela veckan borta. Sjukt. Borde gå och lägga mig.

 

Fast kan berätta att jag idag köpte turkisk yoghurt och kvarg för första gången. Det är godast att äta med varma bär. Idag så valde jag hallon. Riktigt gott! Kvarg innehåller tydligen väldigt mycket proteiner. Så när man tränar som jag gör, så är det bra att äta det. Eftersom min tanke definitivt inte är att gå ner i vikt utan att få mer..muskler kan man säga. Bli biff typ. 8-pack på magen och armmuskler stora som bara den. Nej nu överdrev jag såklart..men jag gillar inte känslan av att vara för tanig, som en jävla pinne eller något. Dessutom, om det skulle hända något om jag t.ex. går ensam hem på kvällen så skulle det kännas gött att kunna slå till personen med knytnäven istället för med en liten väska typ.

 

 

 

 

Har under dessa dagar, förutom att ha tänkt på att få flytta hemifrån även funderat över framtiden lite. Det här med utbildning osv. Btw så sökte jag faktiskt sex jobb idag. Det gäller att ligga i för fan. Även fast jag har två extrajobb så skadar det inte att fortsätta leta tycker jag! I alla fall..tillbaka till mina tankar om framtiden. Det har funnits ett antal gånger i mitt liv där jag verkligen haft en tanke och ett mål med vad jag velat göra i framtiden...men under en tid nu så har jag verkligen inte vetat. Inte vetat någonting. Inte ens haft en känsla om att "åh det här kanske jag vill" men så slog det mig för ca 4 timmar och 30 minuter sedan att "Fan..det kanske är det här jag ska göra?" Och det är att jobba med barn. Bli lärare.

 

Jag har alltid tyckt om att jobba med barn enda sedan de där praktikplatserna man fick när man började 4an eller något, så var jag alltid på olika dagis/fritidshem mm. Sedan så gick det över till sommarjobb i tre veckor på förskolor i några år i rad. Hade även teater med barn som projektarbete i gymnasiet. Det är dessutom något som jag alltid sagt när folk frågar mig vad jag kan tänka mig att arbeta med.."Jag skulle väldigt gärna vilja jobba med barn". Det har blivit som en vana nästan, vilket gjort att jag inte riktigt har tänkt på det på riktigt. För jag har ofta tänkt att "Men gud, det finns så mycket annat som man kan bli ju!" Jag har varit så upptagen med känslan av att det finns så mycket mer att den gjort mig lite blind. För jag tycker verkligen att det skulle vara väldigt roligt att jobba med barn. Bli grundskolelärare. Det skulle göra mig så glad i hjärtat och i själen tror jag! Varje dag!

 

Känns som att jag kanske har fått en liten uppenbarelse. Av vad jag kan tänkas att göra i framtiden! Det fina med grundskolelärarutbildningen är att den finns i Göteborg. Den mysigaste och finaste staden i hela Sverige.

 

 

 

 

 

Har många gånger tänkt att berätta att jag blev antagen till kursen som jag sökte för ett tag sedan men jag har glömt bort det varje gång. Fast nu jävlar! Den 1 mars ( 6 dagar innan jag fyller 20 hehe ) så börjar kursen Kognitionsvetenskap - kognitiva förmågor. Jag läser den på distans och kursen pågår i ca 8 veckor om jag inte minns helt fel. Tycker att det ska bli riktigt spännande måste jag säga :) Jag hoppas att jag kommer tycka den är lika intressant som den låter bara. Det kommer se bra ut om jag någon gång behöver visa upp mina betyg. Namnet får en ju att tycka att kursen ser lite...svår och djup ut. Som gör att dom tänker "Uh vilken smart ung dam!"...Eller så kanske dom tänker "Va fan..vet hon ens vad hon läst?"...Jag hoppas på det första.

 

Sedan så har jag inte heller berättat att jag ska tatuera mig igen. Den 15 mars! På vänster skulderblad. Vad det blir, ja det får ni se då :) Det är en tatuering som jag velat haft ett tag. Så när jag väl bestämde mig så kände jag mig sådär säker som jag gjorde innan jag gjorde min första för Angelica, så det bådar ju gott i alla fall. Egentligen så skulle jag velat haft tatueringen på armen (från axeln ner till armbågen typ..ojoj!) men jag är för feg för att våga mig på det nu. Kanske väljer att göra en på armen när jag blir lite äldre om jag fortfarande vill det..men som sagt, inte nu.

 

 

Ja. Det här är då min "kärlek-vid-första-ögonkastet" kille. Träffade honom vid ingången vid Jula när jag och Angelica skulle handla cykelpump och grejer. Vet inte om det berodde på hans flanelltröja, hans seriösa manliga min eller att han faktiskt hade en vedklyv bredvid sig..men något fick mig på fall. Jag ville ta med honom hem men jag fick inte det för Angelica tyvärr...Jag har i alla fall en bild som förevigar oss två.

Glömde att nämna "Proud Mary" som en utav låtarna utav Creedence Clearwater Revival. Det är en utav mina favoritslåtar och jag har aldrig ens funderat över vem/vilka som sjunger. Meeeen som sagt. Nu vet jag ju det. Så ville liksom bara..jaa..säga det.

 

Det här med att flytta hemifrån. Det känns som att jag tar upp det ganska ofta? Jag ber om ursäkt för det men om det är något man vill väldigt mycket så..är det svårt att sluta tänka på det. Väldigt svårt, att sluta tänka på det när det hela tiden dyker upp nya anledningar som gör att man vill det ännu mer. Ännu en anledning till varför jag vill flytta hemifrån, utöver de 487357 andra är för att jag känner mig så liten. Så ung. För ung om ni förstår vad jag menar? Och det stör mig något så fruktansvärt, sjukt, äckligt mycket.

 

Där har vi också en anledning till varför jag vill bli äldre! Spola fram tiden lite så att jag har ett jobb som gör att jag kan betala hyra varje månad, så att jag kan få en egen lägenhet, få vara vuxen och ta hand om mig själv. För jag vet att jag klarar av det. Jävligt bra. Jag vill ta det där steget ut. Ut till livet. Mitt liv. Inte mitt, mammas, pappas, min syster och min katts liv. Jag vill inte ha ett litet rum på typ 2 kvm (känns det som) där den enda tillgången till lugn och ro och få vara ensam är att stänga min dörr. Jag vill ha ett eget place. Mitt egna hem. Mitt, mitt, mitt.

 

Så i denna stund. Precis just nu, så har jag bestämt mig för att göra allt jag kan för att försöka få det jag vill ha. Om det så krävs blod, svett och tårar så fine. So be it. Är så trött så att jag kan spy och grina samtidigt på allt som har med meningen "Nej, jag bor fortfarande hemma" att göra.

 

 

 

 

 

 På lördagen var jag ändå ganska sliten efter jobbet så valde att ta bilen hem till My en sväng för att chilla lite..som vi ungdomar säger. Under kvällen så gick det upp för oss att låtarna "Bad Moon Rising" "Lookin' Out My Back Door" och The Midnight Special" kommer från samma band. Creedence Clearwater Revival. Ett band som faktiskt är väldigt bra, insåg vi. Dock så kan jag inte riktigt sätta ord på hur...efter jag kände mig när jag insåg detta. Nåja. Nu vet jag i alla fall. Det känns som att jag borde kunna det här med gammal musik...om man kan säga så?. Det är liksom en skyldighet man har mot sig själv och sina medmänniskor, att kunna lite musik-histora. He he.

 

På söndagen blev jag jävligt trött på mitt hår och bestämde mig för att färga det brunt med mörklila dipdye. Det gick som det gick. Mitt hår är numera mörkbrunt och lite svart med en liten aning (betoning på liten) av lila i vissa ljus. Fast jag är nöjd ändå! Kunde blivit värre. På kvällen var det dags för Kroggala med kollegor från Nöjesfabriken. Vi åt god mat och hade en riktigt rolig musikquiz före på Elite Stadshotell. Sedan bar det av till Jaguar där kvällens trevligheter fortsatte, om jag nu får uttrycka mig lite formellt! Jag tackar alla för kvällen :)

 

Har försökt i ca 10 minuter med att få ordning på allt i mitt huvud så att jag kan försöka få ihop en sammanhängande mening! Och finally så gick det. Är en aning ofokuserad bara. Sådär härligt rastlös som jag brukar bli ibland, i min lilla själ. Jag är trött på känslan av att gå och vänta...när jag inte ens vet vad det är jag väntar på. Eller ja, en sak som jag går och väntar på är väl att den förbannade tiden ska gå fortare. Så att jag kan bli 20 år. Varför i helvete kan jag inte bli 21 eller 22 nu dessutom? Konstigt nog så har min lilla "ålderskris" lagt sig och av någon anledning så tycker jag inte alls att det ska bli jobbigt att fylla 20. Inte för att jag tyckte det innan heller..trots mitt kanske lite för långa inlägg om att fylla 20 år även om det kanske verkade så men som man säger, åldern är bara en siffra, right?

 

Jobbade fredag och lördag i Kil som ni vet. Kan ju berätta att jag egentligen inte skulle ha jobbat i fredags, utan det var jag som hade rört ihop datumen. Kan ju inte påstå att jag då tyckte det var speciellt humoristiskt eller roligt. Kände inte direkt för att åka tillbaka till Karlstad heller,när jag ändå var i Kil. Så istället fick jag jobba på en annan avdelning! Man lär sig av sina misstag. Skrattade så jag nästan grät på vägen hem dock. Då var det lite roligt. Åkte faktiskt till Sofia efter jobbet på kvällen och sov över där med Nathalie och My. Kimberly och Anna åkte tyvärr hem tidigare under kvällen men jag måste säga att vi hade det riktigt mysigt!

 

Något som jag har kommit fram till är att jag nog är väldigt rädd för att våga. Våga göra misstag. Våga sluta tänka så mycket och bara göra det. Våga chansa framför allt. Det är jag mest rädd för. Att liksom kunna säga "Nää men för fan, nu chansar jag och ser hur det blir!". Jag blir så förbannat rädd. Tänker igenom allt in i minsta detalj typ. "Men hur skulle det vara om..?" "Vad händer om jag gör så...?" "Vad blir det för konsekvenser..?" "Om jag gör så..vad tänker den/dom?". Det är sällan som jag bara gör något utan att ha tänkt efter. Ska alltid hålla på och vrida och vända på saker.

 

Fine. Det är ju självklart att man ska tänka igenom sina beslut och val i livet...men ibland så kanske man inte ska tänka så mycket? Ibland så är det ju de där chansningarna känns det som, som leder till något riktigt bra. Något riktigt jävla awesome. Även om det kanske bara är för stunden. Eller så varar det längre, vilket kanske visar då att det lönar sig att våga chansa ibland. Våga ta det där steget. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt? Jag vill inte vara rädd för att chansa. Om det känns rätt, why the hell not?. Klart att vissa saker kan kännas osäkra, riktigt dumma eller sjukt läskiga men det är väl något man får ta?

 

Det kan ju inte bli värre än att det kanske skiter sig lite, men vad gör det egentligen? Då har man ju i alla fall chansat. Då har man ju i alla fall vågat. Då slipper man kanske tänka "tänk om" så mycket. För då vet man.

 

Torsdag. Dagen innan fredag. Dagen innan då helgen börjar och man kan göra roliga saker. Är ju tanken i alla fall. Själv ska man jobba, i Kil. Fredag och lördag. Det var ett bra tag sedan nu! Blev så himla glad ärligt talat när jag fick förfrågan eftersom jag bokstavligt talat inte har jobbat något under januari månad, irriterande nog. Det var roligt fram tills jag fick se lördagens pass. 06.45-20.30. WIHO! Fast jag känner mig som en skitunge som sitter och klagar på jobb. Så ska sluta med det. Dessutom så har jag allt varit med om dessa pass förut och jag har ju inte direkt tuppat av för det. Jag kommer allt klara mig!

 

Idag så tyckte min far att jag skulle åka skridskor vid Marieberg eftersom han hade hört att skridskorbanan skulle vara dekorerad med marschaller och grejer. Dock så vet ju alla att när det är marschaller och grejer inblandat så kommer det alltid finnas par. Par överallt. Som åker skridskor hand i hand, så jävla graciöst det bara går. Utan att snubbla eller åka rakt in i varandra. De bara glider fram på isen med ett fånigt leende på läpparna och gullegullar. Jag gillar att åka skridskor själv. Jag har inget emot att åka skridskor själv. Men jag skulle nog ha haft något emot det just ikväll. Jag menar..hur skulle jag inte kunna förstöra stämningen om jag åker runt där själv och är muppig? Alla skulle bara tänka "Men gud stackars henne....åker runt där alldeles själv!". Så skulle de ge mig medlidsamma blickar och några försiktiga leenden. Skulle bara bli arg då. "Råka" köra in i alla par och tackla ner dem på isen och skrika: " Det är väl för fan inge fel med att åka skridskor SJÄLV?". Man måste faktiskt inte ha någon som en jävla svans i röven för att det ska vara mysigt att åka skridskor. Punkt slut.

 

Inte alls bitter.

 

Det slog mig förut att jag på ca två veckor har läst 3 böcker. Är inne på min 4:e nu. Det går i perioder det där för mig. Är inne i en period där jag läser utav bara fan. Varför jag säger detta är väl för att jag faktiskt blev lite imponerad av mig själv. 3 böcker är väl ändå inte så illa? Dessutom så har jag fått nya glasögon nu. Så nu kan jag faktiskt gå ute bland folk utan att vilja sjunka genom marken och gräva mig fram istället. Om inte annat så känner jag mig lite smart när jag har dom på mig och det är ju alltid något. Fast det blir ingen bild. Får liksom för många dåliga minnen av mina tidigare tonårsår haha. Kanske någon annan gång. We'll see.

 

Dock så kan ni få en bild på en glassbåt. Min kärlek i livet <3

 

 

 

Det slog mig att jag faktiskt snart fyller 20 år. 20 ÅR. Känns som att jag håller på och bli gammal. Nej, usch så ska man inte tänka. Har hela livet framför mig..men ändå. 20 år. Jag tycker inte att jag ser ut som 20 år. Känns som att jag fastnat utseendemässigt sätt i 18 års ålder eller något. Gud vad hemskt. Aja, det lär vara till min fördel när jag blir äldre haha. Men hur ska man känna sig när man är 20? Ska man liksom ha fått världens aha-moment om sin framtid, vad man vill med sitt liv och vad meningen med ens liv är? Ska man ha fått en klar självbild av vem man är som person och vad man vill ändra och utveckla hos sig själv? Eller ska man vara så jävla förvirrad det bara går och fundera över allt och ingenting?

 

Jag satt och tänkte över vad jag uppnått med mitt liv. Dessa 20 år. När jag tänker efter så känns det som att jag inte uppnått eller upplevt ett skit. Fast nu vet jag mycket väl att jag är orättvis mot mig själv. Klart jag har upplevt och upnått saker i mitt liv som jag minns/är stolt över och som jag lärt mig av på många olika sätt. Men det är det just den där känslan av att ha gjort något riktigt värdefullt, något som verkligen betyder något, som saknas. Något som skakar om ens liv, något som får en att se på saker och ting på ett helt nytt sätt. Jag vill liksom vara med om ett jävla wake-up call typ. Få en uppenbarelse, som förra veckan typ. Nu kanske inte det där var en uppenbarelse som fick mig att se på livet på ett annat sätt haha..men det var de där sekunderna, då man befann sig i nuet, såg alting glasklart in i minsta detalj. Verklighetens verklighet typ. Uh vad djupt.

 

jag vill inte vara 20 år och känna att "Fan va tråkigt mitt liv har varit..i 20 år." Nu överdrev jag igen. Men det känns som det nu. Att det är så jävla tråkigt alltihopa. P to the anic liksom. Det är i dessa stunder som jag bara har lust att göra något riktigt galet. Sånt som man bara gör i film typ. Packa en liten resväska och tågluffa runt Europa bara sådär. Lära känna nya och intressanta personer som lär en ett och annat om livets mening och åka till platser jag aldrig varit på förut. Ta första bästa flyg till Afrika och bygga skolor, sjukhus och massa hus. Lära barnen engelska och bota en och annan sjukdom under tiden.

 

"Gud vad genuint av henne" kanske ni tänker nu..men en annan sak som jag velat göra enda sedan jag såg filmen Baksmällan är att faktiskt ta en såndär liten shot som de gör, vakna upp någonstans och sedan försöka lista ut vad fan som hände kvällen/natten innan. Lite wild and crazy sådär. Så detta har jag ju funderat på att göra innan jag fyller 20 år. Då får jag nog åka till Las Vegas eller något. Tror det bara skulle bli en lame version om man skulle försöka få till en wild and crazy-kväll här i Karlstad.

 

Det kanske är det som är hela grejen. Det slog mig nu. Karlstad. Jag är kvar i Karlstad. Jag tror att jag behöver få komma loss. Få komma bort. Få uppleva nytt. Frågan är vart? Vart ska jag ta vägen? Detta tåls att tänka på mina vänner. Just nu tänker jag nog för mycket igen som ni kanske märker. Jag kan inte sluta när jag väl börjat. Ska försöka sluta nu. För detta börjar bli alldeles för långt. Ska försöka sova nu.

 

Godnatt!

 

En liten fin bild som inte har något att göra med inlägget..men blir så tomt annars.

Idag spenderade jag den otroligt fina men förjävligt kalla förmiddagen på Värmlands museum. Tog en fika med mig själv i det lilla Museikaféet. Dock så var jag såklart inte ensam hela tiden, fick sällskap av min fina vän Louise eftersom hon jobbar i det lilla gulliga Museikaféet. Tror att det kan vara nyttigt att vara ensam ibland. Det är faktiskt något som jag är väldigt dålig på att vara. Vill oftast ha folk omkring mig, gärna en hel bunt på typ 20 pers...eller nej, kanske inte riktigt 20 pers men jag trivs när jag har många utav mina nära och kära runt mig kan man säga.

 

Varför jag vill ha så mycket folk runt omkring mig är väl för att jag tänker så mycket på allt när jag är själv Haha..som att jag stänger av och bara är när jag är med folk. Kanske därför en del uppfattar mig som så virrig..jag har liksom stängt av allt. Bara flyter med i strömmen liksom. Dock så har jag under de senaste två-tre veckorna faktiskt njutit av att vara ensam. Jag har gjort saker, bara med mig själv och varit nöjd över det. En himla befrielse måste jag säga att känna att man faktiskt inte behöver ha någon med sig hela tiden.

 

Eftermiddagen spenderade jag på Biblioteket. Satt i en fotölj i typ två timmar och läste en bok. Det var så himla skönt att bara få vara någon annanstans än hemma ärligt talat. Fine, det är väldigt mysigt att ligga i sin säng och läsa en bok men ibland så behöver man lite miljöombyte. Hehe. Ett litet problem med bibliotek är väl att det är så tyst. För tyst liksom. Man blir så medveten om sig själv. Gick till fotöljen i slow-motion kändes det som och vågade knappt andas på tio minuter. Blev skitnervös typ. Tänk om man skulle råka snubbla eller få en hostattack mitt i den harmoniska tystnaden? Det räckte med att en äldre man kom med gympaskor som lät utav bara fan. Alla som han gick förbi (tyvärr inklusive mig) tittade på honom och suckade lite sådär småirriterat, som att alla sa med blicken "Du kunde inte ha valt ut mer passande skor än dom där?". Kanske ska köra med ett par klackskor nästa gång. Bara för att jag själv vet hur irriterande det är när den där harmoniska tystnaden bryts.

 

Mötte upp Louise senare på kvällen. Vi gick till ICA och där köpte vi en jävla massa gosaker. Det är faktiskt okej när man tränar på gym att äta lite gott då och då! Vi satt under ett täcke i soffan och tittade på Mia på Grötö. Ett utav världens mysigaste program. Hon är så underbart härlig den där människan. Har nog sagt det tusen gånger redan.. men lär säga det tusen gånger till.

 

Här kommer lite bilder sen helgen/början av veckan:

 

My när hon äter sushi.

 

Ville liksom bara tillägga att när jag och min mor var på väg hem från gymmet så svängde vi in på Willys för att handla lite för många bananer enligt mig, som vi skulle ha för att göra smoothies när vi kom hem. När jag gick där, alldeles varm och röd om kinderna efter träningen så var det som att jag fick en uppenbarelse. Av en kille, eller man kanske man ska säga. Han stod där vid frukten och hade på sig gråa mjukisbyxor och en grå hoodtröja och bara utstrålade en sådan mysighet att jag blev helt tagen.

 

Det knöt sig i magen när jag insåg att jag inte bara kunde gå fram till den här mannen och krama honom i all evighet. Jag såg liksom hans liv framför mig typ. Går och handlar mat i sina allra mysigaste kläder till sin flickvän/fru som han åker hem till sedan och säkert står där i köket och lagar ihop någonting gott för att sedan ta med det till soffbordet så att hon slipper gå upp ur deras mysiga soffa. Sedan så tänder han säkert några ljus och sätter sig bredvid henne och pussar henne på pannan, lägger över en filt över dem båda och så ler de sådär äckligt gulligt mot varandra och avnjuter den fantastiskt goda maten som han har lagat. Som han köpte på Willys.

 

Det var ungefär här som uppenbarelsen kom när jag tänkte det där. Så vill ju jag ha det. Jag vill också bo med någon och ha det mysigt. Åka och handla mat i mysiga kläder tillsammans och laga god mat tillsammans och äta framför soffan med en filt över sig. Jag har alltid varit så himla bestämd med att jag vill bo själv först. Men nu vet jag verkligen inte vad jag skulle kunna tänka mig. Så himla knepigt att man kan börja längta efter något bara sådär. Fast det kanske är bra att hitta någon som man vill bo tillsammans med först. Annars lär jag inte kunna göra så mycket åt saken. Då får jag bo ensam, vare sig jag vill det eller inte haha.

 

Varför tycker jag allting är så mysigt? Ordet "mysigt" är  t.om. mysigt. Nu får jag ge mig.

Något som jag la märkte till häromdagen när jag befann mig på gymmet var en tjej som hade på sig rött läppstift. Hon hade på sig rött läppstift. På gymmet. Där man tränar. Där man ska vara ful, ofräsch och svettas ihjäl. Så hade hon på sig RÖTT LÄPPSTIFT. jag förstår verkligen inte poängen med det. Det gjorde inte saken bättre att hennes resterande sminkning inte direkt passade på en vardag. Enligt min åsikt. Det var både smokey-eyes och en mascara som framhävde hennes oändligt långa ögonfransar.

 

När jag går till gymmet så går jag dit för att träna. Mitt mål är liksom att ta i så mycket att jag sedan ligger som en blöt fläck på golvet. Inte för att stå och se snygg ut. Det kan jag göra någon annanstans om det är så. Jag trodde att det bara fanns en anledning till att gå till ett gym. För att röra på sig och komma i form. Så slog det mig att det kanske finns en till, som jag inte har tänkt på. Det är att man tydligen ska stå och glo. På andra när de tränar. Själv ska man bara stå vid någon maskin I tighta träningskläder, ha fixat hår och fyra av ett leende med sina röda, fylliga läppar till allt och alla.

 

Varför jag nog blev så frustrerad var för att jag kände mig så ful och muppig när jag gick förbi henne. Jag vill inte känna mig ful och muppig när jag ska träna. Aldrig någonsin. För det är som jag skrev, det är ju då man ska få vara ful och muppig och det ska inte göra något om man är lite ofräsch och svettig. Det betyder ju att man jobbat hårt för fan. Dessutom så slog det mig att om man nu vill stå och glo på andra när de tränar och bara vara snygg så kan väl ändå skippa det röda läppstiftet? Det ska man ha när det är fest eller till en snygg vardags-look. Inte på gymmet for god sake.

 

 

 

Igår så hade jag en riktigt bra dag! Var först på stan med min vän Josefin. Vi kollade in både skor och annat, åt god mat och hade det riktigt trevligt :) Fick mig en väldigt fin klänning som jag kände att jag verkligen var tvungen att ha. Jag liksom hörde hur den hotade mig där den hängde så fint på sin galge "Om du inte köper mig. Då jävlar".

 

Framåt kvällen kom Elin och hämtade mig! Vi svängde in på Max en liten stund innan vi begav oss till Deje för lite "inga-föräldrar-hemma-mys". Det var nog andra gången i hela mitt liv som jag åt på Max. Måste säga att det var riktigt gott. Vi tillbringade kvällen i varsin soffa framför TV:n, tittade på kort från gamla tider och pratade om allt mellan himmel och jord. Tryckte dessutom i oss lite chips som var väldigt goda.

 

Sov över där och på förmiddagen idag så kom min kära far och hämtade mig. Kom hem och packade upp. Sedan fick jag ett sånt där ryck som jag får ibland då jag verkligen måste göra något för att inte få ett psykbryt. Så därför dammsög jag mitt rum och oljade in min byrå. Känns som att det finns ett finare ord för "oljade in" men tyvärr kommer jag inte på något nu. Det kanske inte var världens drastiska åtgärder för att jag inte skulle få ett psykbryt men det räckte för mig i alla fall. Jag blev lugn ett tag.

 

Bestämde mig för att följa med min mor till gymmet och köpte mig ett gymkort som jag så länge velat haft. Nu äntligen gjorde jag det! Så nu jävlar ska här tränas. Då kan jag äta ännu mer. Uh va värt. Så nu sitter jag här, glad och lite öm i kroppen! Tänkte att jag snart ska titta på reprisen från Mia på Grötö som gick igår. Hon är underbar den människan!

 

Kanske myser ner mig i fotöljen och tittar på The Notebook efter det. Fick sådan himla lust att titta på någon romantisk film och grina/skratta lite. Får äta ett kilo frukt eller något eftersom vi inte har något gott här hemma. Kanske får baka till helgen? Morotskaka skulle inte sitta fel. Nu börjar jag bara babbla..så vi sätter punkt här.

 

Ha're.

 

 

Här är Josefin. I högsta hugg att lägga klorna på några snygga pumps.

Varför är det så svårt att säga det man känner? Vad är det som gör att man trots allt..drar ut på allt in i det sista? Det kan inte handla om sunf förnuft i alla fall. För hade man haft det, ja då hade man ju sagt det man vill ifrån början. Right? Det kan ju inte heller handla om att man tänker på den andres eller sina egna känslor. För då skulle man väl ha sagt det man vill ifrån början också? För att vara inställd på "att inte såra personens känslor" funkar inte. För att dra ut på det gör ju saken ännu värre. Det är väl bättre för både en själv och för den andre att säga som det är, med en gång. Varför hålla det inne? Vad är det som blir bättre utav det? Ingenting. Absolut ingenting.

 

Så vad är det som gör att man väntar? Väntar på att säga det man egentligen vill säga. Det är det jag går och funderar över. Är det för att man är medveten om vad det blir för följder? Eller är det för att man är osäker på vad man egentligen vill? Är det för att det är jobbigt att säga det? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Det kanske är alltihopa. Fast egentligen så tror jag att det mest beror på att det är jobbigt. Jobbigt att säga som det är.

 

Det som är mest förvirrande är ju att det egentligen bara blir värre. Det blir ju värre av att inte säga som det är. Säga det man vill. Det är några ord...eller en hel förklaring om man hellre känner för det. Bara man säger det. Klart att det kanske kommer kännas piss efteråt men det får man väl stå ut med. Man överlever. Man går vidare. Det kanske inte känns så i början men det är så. Life goes on.

 

För vad är värre än att inte få ett svar alls? Det är bland det värsta som finns. Det är ju då man blir sårad. Man vet varken ut eller in. Hur ska man tolka det? Bra eller dåligt? Ska man känna sig lättad eller orolig? Hellre ett dåligt svar än inget svar alls. I alla lägen. För då vet man. Då har man fått svar. För det är allt man begär. Ett jävla svar.

 

Äntligen! Idag så kunde jag åka skridskor. Vilken fröjd det var för både kropp och själ måste jag säga. Hade glömt bort hur skönt det var att få röra på sig dessutom. Känns som att det mesta av all frustration från igår bara försvann mer och mer när jag gled så vackert över isen. Eller jaa, vackert var det nog inte. Jag som vill tro det. jag kunde skingra tankarna ordentligt och trots att det fortfarande är lite trassligt i huvudet så är det inte som ett stort garnnystan i alla fall..mer som när ens hörlurar har trasslat ihop sig typ..

 

Trillade faktiskt inte en enda gång. Fast jag var nära.. haha. Flaxade hej vilt med armarna och såg nog skräckslagen ut för en sekund men jag fixade det allt. Tog mig några varv vilket fick mina kinder att bli ganska röda och halva ansiktet domnade bort men det var riktigt uppfriskande måste jag säga! Grillade lite korv efter mina små turer med Angelica och Theres vilket var riktigt trevligt :) Dock så kan jag inte säga att pinnbrödet som Angelica gjorde var till någons fördel men vi överlevde allt haha.

 

Blev uppringd av min kära vän Louise förut som bad mig ta en liten mysig promenad med hennes hund Musse. Kan vara bland de sötaste hundarna jag sett!

 

 

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om nu. Vad har jag gjort idag? Ingenting speciellt. Lyssnat på musik och skrivit typ. Krönikor om ni nu vill veta. Endast för att jag tycker det är kul. Är lite knäpp jag vet. Men det kändes ändå inte så bra haha. Fick liksom inte fram det jag ville säga kändes det som. Det tog emot något så fruktansvärt. Vet inte riktigt varför. För det är ju det här jag gör. Jag skriver, oavsett vilket humör jag är på, så skriver jag. För det är ju det som får mig att må bättre.

 

Nu går det bara inte. Det känns bara tomt. Blankt. Trots att det känns som att jag har så mycket jag vill säga så kommer det inte ut. Oftast så flödar orden ur mig och fingrarna bara flyger över tangenterna. Det är som att jag går runt och tänker på något som jag inte kan sätta fingret på vad det är. Allt och ingenting typ. Det stör mig. För det hindrar mig från att bli inspirerad och bara spy ut roliga/fina/trevliga/mysiga inlägg. Så ska nog krypa upp i sängen och ligga och titta på min fina ljusslinga. Har försökt förneka att jag numera hellre ligger och glor på den än ligger platt som en pannkaka på mattan men..så är det.

 

Här kommer lite mysiga bilder som jag tagit under veckan. För har ingen bild för idag.

 

Fredag: Jag vet inte riktigt vad det är med mig och inte komma ihåg vad jag gör under fredagsförmiddagarna? Jag sitter här och försöker minnas men icke. Är nog lite för trött tror jag. Fast jag blir lite orolig. Vilket ointressant liv har jag egentligen när jag själv glömmer bort vad jag gör? Förtränger det liksom..för att det är så tråkigt. Usch haha. På kvällen var jag i alla fall ute en sväng med Angelica, Amanda, Theres och några fler. Vi hade det riktigt trevligt måste jag säga :)

 

Ibland så kan man bli riktigt sådär irriterad på sig själv. Man vill liksom bara ge sig själv en bitch-slap eller slå ett jävla basebollträ rakt i huvudet, för att försöka fatta. Vad vet jag egentligen inte. Det beror väl på haha. Men varför hoppas man så otroligt, hjärtslitande, förjävligt mycket på en del saker? Känns som att det inte riktigt spelar någon roll hur många bitch-slapar eller slag i huvudet man får. Det får en inte att sluta hoppas för det. Tyvärr.

 

Det har inte gått så jättebra med mitt löfte som jag gav till mig själv. Det här med att försöka tänka lite mer på vad jag vill. Säkert bara för att det var ett "nyårslöfte-fast-ändå-inte". För om jag fick välja så skulle otroligt många saker vara helt annorlunda än vad de är nu. Man kanske inte kan lova sig själv ett sådant löfte som jag gjorde? För vad man vill ska ske och vad som faktiskt sker, det är två helt olika saker. Det vet man ju egentligen från början. Det känns ändå som att det är väldigt sällan som det blir som man tänkt sig. Jag undrar varför? Kan det vara så att man tror att man har förändrats och försökt göra skillnad än att det faktiskt är så? Har man verkligen vad som krävs för att saker och ting kan börja och bli som man vill, om man verkligen bestämmer sig? ..eller är det bara "meningen" att vissa saker inte ska ske, fastän man verkligen vill?

 

 

 

 

 

 

Idag var jag verkligen fastställd på att åka skridskor. Hade tagit upp skridskorna från källaren och lagt dem omsorgsfullt och försiktigt vid min fotölj. Gick upp klockan halv 10 idag och var klar klockan 11. Hade packat med mig både varm choklad och smörgåsar, kände för lite favorit i repris, sedan den där härliga söndagen ute i naturen. Hade liksom inte riktigt en tanke på att det varit plusgrader de senaste dagarna. Så jag kan ju lugnt säga att när jag kom Mariebergsskogen så var det fan lika mycket vatten över isen som under..om det nu fanns någon is vill säga. Blev ganska så bedrövad måste jag säga.

 

Dock så lät jag inte detta påverka humöret allt för mycket. Utan jag bestämde mig för att då jävlar tar jag en cykeltur på ca 2 mil eller något. Till Göteborgsudden. Okej, det var såklart inte 2 mil dit men det kändes lite som det. Fick låna Angelicas cykel, som är en aning för stor för mig eller vad man ska säga. Men jävlar vad jag trampade ska ni veta. Dock så for en dam förbi mig med både reflexväst och grejer på sig. Tror hon tränade inför ett lopp eller något. Vill liksom inte erkänna att jag i den stunden insåg att jag hade dåligare kondition än en 50+.are. Vill gråta bara jag tänker på det.

 

Men jag kom fram till mitt mål i alla fall. Röd om kinderna och öm i baken var jag. Lyckades få med mig cykeln där jag gick på den fruktansvärt isiga och halkiga stigen. Såklart så ska ett gäng på fyra personer komma springandes i deras tighta träningskläder och "anti-halk" gympaskor. Eftersom jag själv rörde mig ca 3km/h, med andra ord i snigelfart så kändes det sådär att se dem flyg-springa förbi som antiloper när jag precis återhämtat mig från att ha blivit omcyklad av en äldre dam.

 

Satte mig ner och tog en välbehövlig lugn och tyst fika i min ensamhet. Just den lilla stunden av att bara få vara på en plats man tycker så mycket om, gjorde det värt mödan faktiskt. Bestämde mig en stund senare för att åka hem då jag insåg att varken mina fötter eller händer hade värst mycket liv i sig. Pretty frozen. Självklart så ska mamma ringa mitt uppe i min snigelfartspromenad på isen med cykeln. Tror ni inte jag halkar till och faller rakt ner på rumpan och får cykeln över mig? Det enda mamma frågade var "Vad håller du på med?" Jaadu, håller på och dö ville jag svara.

Lyckades i alla fall ta mig hem och bestämde mig för att spendera resten utav dagen på mattan med tända ljus.För det var jag värd efter dagens alla bravader kände jag!

 

 

 

 

 

SÖNDAG: Kan ha varit den bästa dagen på länge av någon anledning. Kände mig så himla fridfull bara. Lugn, glad och lättad. Som att det inte fanns några problem alls i världen. Tror att jag fick den känslan ifrån promenaden/fikan jag tog ute i skogen. Med mig själv. Det var så himla skönt. Tog på mig min ryggsäck, stoppade ner några smörgåsar och varm oboy, satte på mig stövlarna och började vandra. Satte mig på en liten sten ute i skogen på en gammal tidning och bara satt där. Sedan fick jag faktiskt börja gå igen eftersom min rumpa började bli lite kall. Tog mig runt min älskade naturstig som man numera kan kalla isstig. Kände mig som Bambi på hal is. Trodde definitivt att jag skulle dö. Flera gånger. Fick den där lilla mini-hjärtattacken när man håller på och snubbla till ca 40 gånger. 

 

Självklart så tänkte jag ta massor utav fina kort. Både på naturen, stigen och på hur glad jag faktiskt var men nej. Min mobil bestämde sig för att ha dåligt med batteri, den jäveln. Så ni får låta er fantasi flöda och försöka fantisera om hur det är att sitta i en skog. Inte så svårt skulle jag tro. Dock så var det naturligtvis mycket mysigare än vad det kanske låter som. Jag trivs i naturen. Det är lite som en fristad för själen. I alla fall för min själ. I can't wait tills jag får bygga mitt eget timmerhus i Norrlands skogar i en rutig flanellskjorta dessutom. Då jävlar kommer jag vara lycklig.

 

 

 

 

 

FREDAG: Var på The Leprechaun på kvällen med Nathalie och My. Vad fan gjorde jag under dagen undrar jag? Det är liksom tomt. Blankt. Ingenting. Aah Maa Gaad. Tror att det beror på skräckfilmen vi såg hemma hos My efter The Leprechaun. Vi såg på Sinister. Självklart så var det barn med. Störda barn. Blev väldigt rädd kan jag erkänna.Om det är något som är läskigt i skräckfilmer så är det barn, clowner, dockor och de som är besatta av djävulen typ. Kroppen far och flyger åt alla håll ju. Usch. Kan ju lugnt säga att jag både sov med nattlampan och min fina ljusslinga tänd den natten.

 

 

LÖRDAG: Uppdaterade mitt personliga brev och CV under förmiddagen. Skrev ut några också. Ifall jag helt plötsligt skulle ha lust att springa runt och lämna in CV lite överallt. Var med Moa, Nathalie och My under kvällen. Vi åkte hem till Moa och tittade på Forrest Gump och hade det gött. Något som jag verkligen beundrar mig själv över är hur dåliga kort jag tar. Jag försöker att ta "in the moment" kort om ni förstår vad jag menar? För ofta så är det ju de korten som blir finast. Fast tydligen inte när jag tar haha. Det blir bara lame.

 

 

Idag när jag skulle sätta i linserna så vet jag inte riktigt vad som hände. Så fort jag satte i dom såg det ut som att jag var hög och som jag grinat i ca två år eller något.  Det kändes som det såg ut också. Fick typ panik och bad papa skjutsa mig till vårdcentralen. Medan jag väntade på en läkare förberedde jag mig på beskedet att jag skulle bli blind eller något. Dock så var det ingenting som var fel egentligen. Läkaren sa att det berodde på min förkylning och att jag därför inte skulle ha i linserna i på ett par dagar.

Så just nu sitter jag och surar. Har på mig glasögon. Det är som att kolla genom en jävla kikare. Jag förstår inte hur jag kunnat levt med glasögon i ca 14-15 år. Hur kunde jag inte få mitt livs uppenbarelse när jag började med linser? Att gå från linser till glasögon är som att byta en Samsung Smart LED TV till en tjock-tv. En ful tjock-tv som bara har 1:an, 2:an och 4:an dessutom. Det går liksom inte att anpassa sig.

 

Så idag ängnade jag och min "kikare-syn" sig åt att laga mat. Köttbullar, köttfärsås och pannbiffar gjorde jag. Som ni förstår så hade vi en himla massa köttfärs hemma. Så nu vet ni också vad jag kommer äta resten av veckan.

Förutom att laga mat har jag inte gjort så mycket. Legat på mattan och lyssnat på musik. Det är vad jag har gjort. Ska nog gå och göra det nu igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Är fortfarande sjuk faktiskt. Ville liksom påpeka det för att ni ska tycka lite synd om mig. Har faktiskt ingen feber men är så snorig och äcklig att jag blir arg på mig själv. Finns ingen anledning till att bli sjuk. Man bara ligger i fosterställning och har ont i kroppen. Kändes som att någon bokstavligen hade trampat på mig häromdagen. Inte den mysigaste känslan. Fast har på mig min alldeles nya pyjamas. Så jag är ganska nöjd ändå. Har bloggat som fan och det känns som att en sten har lyfts från mina axlar. Känner mig lättad. Sådär lugn och skön i hjärtat och i huvudet.

Fast pyjamaströjan är lite för tight. Det känns som att den sitter som ett korvskinn. Inte det att den är för liten..men jag är inte van att ha liksom slimmade långärmade tröjor på kvällen. Det låter nog värre än vad det är..för den är väldigt fin faktiskt. Matchar bra till byxorna. Som är lila, grå och vit rutiga. Tröjan är bara lila. Och det var ett himla tjat om min pyjamas. En halv sida nästan? Vad blir det?

 

Min mormor anlände till Karlstad idag. Hon kommer nog stanna tills på lördag! Idag var vi lite överallt. Först var vi på massa outlets utanför stan. Jag var chaufför hähä. Fick köra vår automatväxlade bil. Det var nästan för lätt att köra. Fick panik typ. Sedan så åkte vi in till stan och gick där och tittade..men hittade inte så mycket. Så vi gick hem och åt istället. Sedan har jag luggit på mattan och bloggat som sagt. I 100 timmar känns det som. 100 underbara timmar! Men nu ska jag snart äta igen tänkte jag och förberede mig för den andra och sista delen av filmen Bags of bones som går på 3an ikväll för den som vill veta, När jag såg första delen igår så skrek jag. Blev skiträdd. Fast det ska man väl bli av rysare

 

Tänkte att jag bjuder på denna vinterbild om jag inte redan lagt ut den vill säga. Har ingen koll.

. 

 

 

 

När det är nyår så är det alltid någon som kommer med frågan "vad har ni för nyårslöfte?". Vissa svarar med en gång och vet precis vad de vill uppnå under det nya året. Andra har inget och en del vet inte. Jag vet inte riktigt vart jag hör hemma. Jag har allt några saker som jag skulle vilja uppnå eller förändra på men är början på ett nytt år verkligen den där sparken i baken, det där aha-momentet som behövs för att verkligen genomföra/förändra det man vill? Alla säger ju typ "Åh, i år ska jag verkligen göra det jag vill" eller "I år ska jag verkligen ta tag i mitt liv". Man kan väl ta tag i sitt liv när som helst egentligen. Bestämma sig när som helst.

 

Det känns som att det handlar mycket om den där känslan av nytt ändå. En ny start. Man har liksom en anledning till att genomföra/förändra saker och ting. Inte göra det bara helt random. Kan det vara så att det känns mer speciellt, att de saker man vill genomföra/förändra helt plötsligt känns lite extra meningsfulla eftersom man faktiskt bestämt sig för att göra det under det nyyyyya året? Troligtvis om ni frågar mig. En del tycker även att  man kan döpa det nya året till något coolt. Något motiverande. Något i stil med: "År 2013. Året jag ska få tillbaka mitt liv," Typ så.

 

Jag tänker definitivt inte döpa 2013 till något coolt eller motiverande. Jag tänker bara se det som ett nytt år. Allt det jag vill uppnå och förändra kan jag såklart försöka att uppnå under detta år men det är inget måste. För ett nytt år är inte ett skäl för mig att uppnå eller förändra det jag vill. Oftast beror det på andra saker som ger mig den där sparken i baken eller det där aha-momentet... :)

 

Ett utav mina "jag har-typ-några-nyårslöften-fast-ändå-inte" är: Försöka tänka mer på vad jag vill. Inte alls klyschigt va?

 

 

 

Onsdag 2/1: Var med Angelica, My och Christoffer. Försökte först och främst leta upp en present till Mys mamma men det sket sig eftersom allt slutade med att vi gick runt och tittade på saker som kan vara bra att ha när man flyttar hemifrån. En tryckkokare är inte en utav de sakerna. Man behöver ju en jävla instruktionsbok för att ens veta hur man ska öppna den eller vad man säger. Vi tog även en liten fika innan det var dags för biljard. Jag och My mot Christoffer. Behöver jag ens säga vem..eller vilka som vann hähä? Kanske var nybörjartur men My och jag did kick some ass.

 

Munkarna åt vi faktiskt innan vi träffade Christoffer haha. Angelica bjöd.

 

Det är inte så lätt att få till den rätta stämningen för att blogga när Angelica sitter bredvid mig och spelar musik. Hysterisk musik. Hennes typ av partymusik. Man blir ju själv hysterisk när man lyssnar på sådan musik.
Tänkte försöka att berätta lite vad jag gjort under veckan. Har så lätt för att glömma bort vad jag har gjort haha. Eller jaa..inte glömmer bort kanske men dagarna flyter liksom ihop med varandra och så vet man inte riktigt när man gjorde vad osv.

 

Onsdag 26/12 : Var på stan med Louise och köpte mig lite saker på rean. Bland annat en efterlängtad skinnväst. Funderade på att lägga ut bilder på det jag köpt men nej. Onödigt. Efter shoppingturen så mötte vi upp Josefin och stötte på både Olof och Linda bland röran av människor där alla har 140 påsar var. Efter de korta men mycket trevliga pratstunderna med mina vänner så gick jag, Josefin och Louise och tog en fika! På kvällen så var det utgång som gällde med Moa, Nathalie och My. Träffade även på Ida, Kimberly och Rebecca under kvällen. Roligt folk. Rolig kväll. Enough said.