Uppenbarelse
Ville liksom bara tillägga att när jag och min mor var på väg hem från gymmet så svängde vi in på Willys för att handla lite för många bananer enligt mig, som vi skulle ha för att göra smoothies när vi kom hem. När jag gick där, alldeles varm och röd om kinderna efter träningen så var det som att jag fick en uppenbarelse. Av en kille, eller man kanske man ska säga. Han stod där vid frukten och hade på sig gråa mjukisbyxor och en grå hoodtröja och bara utstrålade en sådan mysighet att jag blev helt tagen.
Det knöt sig i magen när jag insåg att jag inte bara kunde gå fram till den här mannen och krama honom i all evighet. Jag såg liksom hans liv framför mig typ. Går och handlar mat i sina allra mysigaste kläder till sin flickvän/fru som han åker hem till sedan och säkert står där i köket och lagar ihop någonting gott för att sedan ta med det till soffbordet så att hon slipper gå upp ur deras mysiga soffa. Sedan så tänder han säkert några ljus och sätter sig bredvid henne och pussar henne på pannan, lägger över en filt över dem båda och så ler de sådär äckligt gulligt mot varandra och avnjuter den fantastiskt goda maten som han har lagat. Som han köpte på Willys.
Det var ungefär här som uppenbarelsen kom när jag tänkte det där. Så vill ju jag ha det. Jag vill också bo med någon och ha det mysigt. Åka och handla mat i mysiga kläder tillsammans och laga god mat tillsammans och äta framför soffan med en filt över sig. Jag har alltid varit så himla bestämd med att jag vill bo själv först. Men nu vet jag verkligen inte vad jag skulle kunna tänka mig. Så himla knepigt att man kan börja längta efter något bara sådär. Fast det kanske är bra att hitta någon som man vill bo tillsammans med först. Annars lär jag inte kunna göra så mycket åt saken. Då får jag bo ensam, vare sig jag vill det eller inte haha.
Varför tycker jag allting är så mysigt? Ordet "mysigt" är t.om. mysigt. Nu får jag ge mig.
