Frustration.
Varför är det så svårt att säga det man känner? Vad är det som gör att man trots allt..drar ut på allt in i det sista? Det kan inte handla om sunf förnuft i alla fall. För hade man haft det, ja då hade man ju sagt det man vill ifrån början. Right? Det kan ju inte heller handla om att man tänker på den andres eller sina egna känslor. För då skulle man väl ha sagt det man vill ifrån början också? För att vara inställd på "att inte såra personens känslor" funkar inte. För att dra ut på det gör ju saken ännu värre. Det är väl bättre för både en själv och för den andre att säga som det är, med en gång. Varför hålla det inne? Vad är det som blir bättre utav det? Ingenting. Absolut ingenting.
Så vad är det som gör att man väntar? Väntar på att säga det man egentligen vill säga. Det är det jag går och funderar över. Är det för att man är medveten om vad det blir för följder? Eller är det för att man är osäker på vad man egentligen vill? Är det för att det är jobbigt att säga det? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Det kanske är alltihopa. Fast egentligen så tror jag att det mest beror på att det är jobbigt. Jobbigt att säga som det är.
Det som är mest förvirrande är ju att det egentligen bara blir värre. Det blir ju värre av att inte säga som det är. Säga det man vill. Det är några ord...eller en hel förklaring om man hellre känner för det. Bara man säger det. Klart att det kanske kommer kännas piss efteråt men det får man väl stå ut med. Man överlever. Man går vidare. Det kanske inte känns så i början men det är så. Life goes on.
För vad är värre än att inte få ett svar alls? Det är bland det värsta som finns. Det är ju då man blir sårad. Man vet varken ut eller in. Hur ska man tolka det? Bra eller dåligt? Ska man känna sig lättad eller orolig? Hellre ett dåligt svar än inget svar alls. I alla lägen. För då vet man. Då har man fått svar. För det är allt man begär. Ett jävla svar.
