Något annat
Idag var jag verkligen fastställd på att åka skridskor. Hade tagit upp skridskorna från källaren och lagt dem omsorgsfullt och försiktigt vid min fotölj. Gick upp klockan halv 10 idag och var klar klockan 11. Hade packat med mig både varm choklad och smörgåsar, kände för lite favorit i repris, sedan den där härliga söndagen ute i naturen. Hade liksom inte riktigt en tanke på att det varit plusgrader de senaste dagarna. Så jag kan ju lugnt säga att när jag kom Mariebergsskogen så var det fan lika mycket vatten över isen som under..om det nu fanns någon is vill säga. Blev ganska så bedrövad måste jag säga.
Dock så lät jag inte detta påverka humöret allt för mycket. Utan jag bestämde mig för att då jävlar tar jag en cykeltur på ca 2 mil eller något. Till Göteborgsudden. Okej, det var såklart inte 2 mil dit men det kändes lite som det. Fick låna Angelicas cykel, som är en aning för stor för mig eller vad man ska säga. Men jävlar vad jag trampade ska ni veta. Dock så for en dam förbi mig med både reflexväst och grejer på sig. Tror hon tränade inför ett lopp eller något. Vill liksom inte erkänna att jag i den stunden insåg att jag hade dåligare kondition än en 50+.are. Vill gråta bara jag tänker på det.
Men jag kom fram till mitt mål i alla fall. Röd om kinderna och öm i baken var jag. Lyckades få med mig cykeln där jag gick på den fruktansvärt isiga och halkiga stigen. Såklart så ska ett gäng på fyra personer komma springandes i deras tighta träningskläder och "anti-halk" gympaskor. Eftersom jag själv rörde mig ca 3km/h, med andra ord i snigelfart så kändes det sådär att se dem flyg-springa förbi som antiloper när jag precis återhämtat mig från att ha blivit omcyklad av en äldre dam.
Satte mig ner och tog en välbehövlig lugn och tyst fika i min ensamhet. Just den lilla stunden av att bara få vara på en plats man tycker så mycket om, gjorde det värt mödan faktiskt. Bestämde mig en stund senare för att åka hem då jag insåg att varken mina fötter eller händer hade värst mycket liv i sig. Pretty frozen. Självklart så ska mamma ringa mitt uppe i min snigelfartspromenad på isen med cykeln. Tror ni inte jag halkar till och faller rakt ner på rumpan och får cykeln över mig? Det enda mamma frågade var "Vad håller du på med?" Jaadu, håller på och dö ville jag svara.
Lyckades i alla fall ta mig hem och bestämde mig för att spendera resten utav dagen på mattan med tända ljus.För det var jag värd efter dagens alla bravader kände jag!
Tror ni inte jag lyckades hälla ut den dumma muggen med oboy innan jag skulle ta den fina bilden? Jag blev sur och orkade inte torka upp skiten. Så ni får stå ut med att det är oboy all over the place.
