Häromdagen så slog det mig faktiskt att det kanske är dags för mig att försöka få ett socialt liv här nere i Göteborg. Det funkar ju inte att bara jobba, vara med mig själv överallt, bada badkar och mysa framför TV:n. Jag måste helt enkelt ta mig i kragen och försöka lära känna folk. Den stora frågan är hur? 

 

Visst kanske det verkar enkelt men jag vet inte ja. Jag kan lugnt säga att börja prata med random personer på stan känns inte riktigt som min grej. Kanske om jag befinner mig i onyktert tillstånd men den metoden vill jag verkligen inte ta till alls. Om jag hade börjat plugga så hade det varit en helt annan sak, då faller sig det där naturligt. Det sociala. Det kanske det borde göra när man jobbar också men nu har det inte gjort det. Så ja. 

 

Ett ställe som jag funderade över var gymmet. But that, it's a big no no. Hur ska man lära känna folk på gymmet? Ska man stå där, flåsandes och svettig och fråga dumma frågor som: vad heter du? vad jobbar du med? vad gör du på fritiden? Otroligt obekvämt för båda. Inte heller om jag skulle börja yoga så skulle det funka. Då befinner man sig bara i konstiga ställningar. Dessutom så är det nog väldigt tyst där inne. Så att viska vore bara korkat. För då skulle man bara få konstiga blickar på sig. Då skulle ingen vilja lära känna mig. 

 

Sedan funderade jag på en buggkurs. Jag älskar ju att dansa och bugg är faktiskt riktigt kul. Fast då är det också ett problem. Hur mycket kommer man kunna prata om man ska skutta och virvla runt hej vilt på golvet? Fast man kan ju iof prata innan och efter...Hmm...Dessutom så ökar det ju mina chanser att uppleva en het romans med någon, som Baby gjorde med Johnny i Dirty Dancing. En mycket frestande tanke. Dock så tror jag att det kanske får vara en lite sexigare dans än bugg och det vet jag inte om jag är så pepp på. 

 

Nej. Jag får allt fortsätta och grubbla över hur jag ska ta itu med mitt sociala liv. 

 

Så med det sagt så ska jag nu titta på Dirty Dancing och hoppas på att the time of my social life snart kommer. 

 

 

Som de flesta utav er säkert har märkt så har Familjen Falkensvärd varit i Stockholm under helgen för att fira att min mor fyllt 50 år. Så det har inte riktigt funnits något stopp har jag känt. Från det att jag åkte till Karlstad i torsdags fram tills det att jag kom hem till Göteborg idag så har det gått på play all day long. Det har varit en riktigt rolig, trevlig och mysig helg såklart. Trots lite syskonbråk och familjediskussioner. Fast det kan man ju inte komma ifrån känns det som. Det bara är så. 

 

Under helgen så var vi på hotellets spa blev överraskade av mammas kusin och hennes familj, smakade på rosa champagne, åt jordgubbar, åt på Pong Buffé och åt lite mer. Det kändes lite som att vi åt oss genom min mors 50 årsdag och resten utav dagarna också men det gjorde inte mig någonting. Förutom att jag insett att jag inte är så förtjust i champagne. Oavsett vilken färgskala den visar sig vara i. Fast det är klart, om jag någon gång skulle bli erbjuden grön champagne så skulle jag dricka det. Bara för att.

 

Dock så är jag faktiskt inte van med sådan lyxig mat som vi åt under lördagskvällen. Hotellets restaurang var otroligt fin och inbjudande men det kändes som att man blev tilldelad en pinne för att kunna sätta i rumpan innan man gick in. Ber om ursäkt över mitt vulgära uttryck men det var så jag kände mig. Som att jag hade en pinne i rumpan. Lite stel med andra ord. Menyn var också väldigt fin och inbjudande men att inte ens veta vad man väljer för mat är en aning lite för spännande för mig. Det var namn soom jag aldrig hört förut och fyllningar som jag aldrig trodde fanns. Inte visste jag att vaktel var som en pytteliten kyckling och att köttet är en aning mörare. Det vet jag nu. Och att man serverar ärtor och ärtpuré på samma tallrik, trots att det typ är samma sak. 

 

Nej. Trots denna riktigt fina och extraordinära upplevelse så tror jag det finns en anledning till varför man gör sådant här vid speciella tillfällen. All lyx gör en liksom lite för obekväm för att man ska kunna slappna av. Det är fint att känna sig fin ibland men det är förjävla skönt att komma hem och känna att det är okej att t.ex. dricka juice ur ett vanligt glas istället för ett vinglas med isbitar och ett litet paraply i. Och att man faktiskt får sitta bredbent vid matbordet i mjukisbyxor och äta något som har ett namn som man faktiskt kan uttala. 

 

 

Idag när jag vaknade så kände jag mig verkligen sådär härligt redo att utforska alla affärer i hopp om att hitta allt jag skrivit ner på en liten lista. Jag gillar att skriva listor nämiligen. Jag känner mig så organiserad och duktig då. Dessutom blir det lite mindre kaos i huvudet. 

 

Något som jag tycker är både positivt och negativt med Göteborg är antalet människor. För när man är som jag, gillar att titta på folk, så blir det ett väldigt tittande överallt. Jag hinner liksom inte med att titta på alla fascinerande människor som går förbi mig. Det är därför jag tycker så mycket om att åka spårvagn. För då kan jag sitta i lugn och ro och titta på alla människor som stiger av och på utan att det verkar misstänksamt. 

 

Idag så såg jag en man med tuppkam. Förutom min förundran över att de som har tuppkam faktiskt vågar har det så slog det mig att jag alltid har undrat över hur deras hår ser ut när de har duschat? Enligt mig så borde det vara en otroligt spektakulär syn som man aldrig glömmer. Inte nog med det. Jag har lagt märke till att jag aldrig sett så många män med skägg. Speciellt stiliga män med skägg och män med dreads och skägg. Det känns som att det alltid går på en sådan man vid varje station. Bara idag har jag sett fyra stycken män med dreads och skägg. Plus att en utav dem faktiskt satte sig bredvid mig i spårvagnen. Hade verkligen lust att lägga mitt huvud på hans axel. Han såg så förbannat mysig ut. Fast det hade ju varit väldigt konstigt. Dock så kan jag inte undgå från att fundera över hur han hade reagerat. Tror inte att det hade varit en fin reaktion.

 

Väl på stan så insåg jag att denna dag skulle bli som filmen Mission Impossible. Bortsett från all action. Jag kom på mig själv med att vara riktigt arg över att affärerna är så stora. För stora. Typ 56 plan i varje jävla butik. Göteborgs motto måste vara att ta en butik om dagen. Det är som ett gympass det. Ska kanske göra det nästa gång. Sätta på mig träningskläder och köra ett race inne på H&M med alla 56 plan. Då jävlar. 

 

Dock så tog jag mig hem faktiskt med alla saker jag skrivit på listan. Fast en aning mindre levande. Var dessutom stönig och bestämde mig för att åka och hyra film. Känner mig nämligen på myshumör idag då jag är förkyld. Då blir jag på sådant humör. Tror det beror på att kroppen känns som spaghetti och för att jag inte känner mig ett dugg sexig. At all. Men det är ju mindre viktigt.att veta kanske. 

 

Väl inne på Hemmakväll så hände det som jag befarade mest. Min näsa började rinna. Inte sådär diskret, utan verkligen för mycket. Såklart hade jag inte tagit med mig papper så jag typ sprang ut ur butiken och hoppade på spårvagnen. Det var då det blev som värst. Jag såg ut som en liten snorig unge vars föräldrar totalt ignorerat att barnets näsa skulle torkats för tre år sedan. Så illa var det. 

Inte nog med det så insåg jag just då att jag satt på fel spårvagn. Jag hade suttit på fel spårvagn i 20 minuter. För vips så var jag inne i stan igen. "In my ass att det här händer" tänkte jag faktiskt. Självklart så skulle jag åka fel första gången när jag befann mig i ett krisläge. Så efter 40 minuters snorande, rinnande, torkande och stirrande ut från fönstret för att inte chocka mina medpassagerare så kom jag äntligen hem. 

 

Så nu efter ett skönt bad, nässpray och lite mat så ska jag sätta på filmen, hoppas att den är värd all den mödan och poppa lite popcorn. 

 

Over and out 

 

 

Jag älskar som sagt att känna mig hemma i Göteborg. Det är väl inte riktigt samma känsla som hemma i Karlstad men jag trivs så otroligt bra i Göteborg! Trots att allt har gått så himla fort så har jag inte ångrat mig för fem öre. Inte har jag fått något konstigt break-down och typ gråtit mig till söms. Förrän i söndags tror jag det var. 

 

Okej, nu var det inte direkt ett konstigt break-down jag fick och grät mig inte heller till söms men lite hysteriskt betedde jag mig. Jag vet inte riktigt varför. Eller jo, jag vet varför jag grät så sett...men inte varför det blev så hysteriskt. 

 

Klockan var jag ganska mycket och jag hade det mysigt och var helt tillfreds med att vara i lägenheten helt själv. Nästan i alla fall. Hade ställt en liten lampa vid dörröppningen till mitt rum och bäddat upp och gjort mig iordning för natten när min mobil dog. Bara sådär. Satte i laddaren men jag kunde inte sätta på den. Då brast det liksom. Tårarna sprutade och jag kastade mig ner dramatiskt på min vita fäll och trodde att the end was near. På riktigt. Som tur var så pågick detta i bara några enstaka minuter, då min mobil bara behövde laddas lite innan jag kunde starta den (eftersom jag numera är ägare till en Iphone så är jag inte van att man inte kan starta mobilen på stört eftersom det funkade med min samsung)

 

Varför tårarna sprutade var nog för att jag faktiskt kände mig förjävla ensam just då. Jag kunde inte ringa till mamma, vilket tyvärr var första tanken töntigt nog. Jag kunde inte nå någon utav mina vänner. Inte ens mitt mobila bredband ville fungera under de hysteriska sekunderna. När jag äntligen kunde starta mobilen igen och de hysteriska sekunderna som känt som flera år tog slut så blev jag faktiskt förnärmad över mitt eget beteende. Allt kom så snabbt och slutade lika snabbt. Så där satt jag sen, chockad på min lilla vita fäll, låtsades som om ingenting hade hänt och satte på radion. 

 

Dock så tror jag att det är dessa konstiga moments som man har med sig själv, som gör att man blir lite starkare. För jag klarade av de där sekunderna. On my own. Och insåg, att det inte hade behövt vara så hysteriskt som jag trodde det var. Så nu har jag lärt mig att sätta i laddaren innan mobilen dör helt. Och att det är okej att vara lite hysterisk ibland. Fast bara ibland. Det viktiga är nog vad man lär sig utav det. För trots att det känns som att the end is near vissa stunder så klarar man sig på något sätt. Konstigt nog.

 

 

 

 

 

När jag inte jobbar så har jag såklart fullt upp med att försöka lära mig områden så att jag i alla fall har ett litet humm om vart jag befinner mig någonstans. Det är det som ofta är problemet om folk frågar mig vart jag är. "Jag vet inte" säger jag och verkar korkad. Så jag försöker verkligen bli bättre på att lokalisera mig. Ett knep som jag har lärt mig är att om man kan säga vilken gata man befinner sig på så verkar det som att man har lite koll i alla fall. För att vara någonstans på en gata är ju bättre än "Jag vet inte". 

 

Bara en sådan liten sak som att åka och handla mat blev ett ganska stort äventyr för mig. Dock vet jag inte om det berodde på att jag hade hörlurar i öronen och att det fick allt att kännas som i en film eller om det berodde på att jag totalt glömde bort vilken hållplats jag skulle gå av vid. Tror det var lite både och. 

 

Hade så omsorgsfullt skrivit upp på en liten lapp vart det var jag skulle gå av men insåg på spårvagnen att jag glömt den hemma. Av någon anledning så blev jag faktiskt inte hysterisk. Jag bara satt där och tänkte "jaha, vad fan händer nu?". Jag var för fridfull, konstigt nog för att orka bry mig att jag kunde hamna vart som helst. Okej, kanske inte vart som helst eftersom spårvagnen förmodligen hade en slutstation, but still. 

 

Fast var inte oroliga, jag gick allt av på rätt hållplats då det sa liksom "ding!" i mitt huvud när en röst sa (med den otroligt sexiga dialekten) "nästa, ......" Ja. nu har jag glömt igen vad hållplatsen hette men det var rätt i alla fall. Så jag traskade till matbutiken Lidl för att köpa mig lite mat. Jag har märkt på mig själv att jag blir så väldigt medveten om mig själv när jag går i trånga och små matbutiker. Jag blir typ nervös. Känns som att jag inte är ett dugg normal. För det första så råkade jag slå till en liten kille i ryggen med min korg. För det andra så kom jag på mig själv att stå vid barnmatshyllan och glo och för det tredje så tror jag att en kille fick för sig att jag stalkade honom då jag råkade befinna mig vid exakt samma hylla som honom. Fyra gånger. Det värsta var att det faktiskt inte var meningen. 

 

När jag gått ut ur Lidl och blivit lite mindre medveten om mig själv så tog jag spårvagnen hem. Som tur var så visste jag i alla fall nu vart jag skulle gå av. Det kändes bra att skriva hem förresten. Jag älskar att känna mig hemma i Göteborg! 

 

Over and out 

 

Såhär roliga kort kan man ta när man har ny mobil. Min far är bäst. 

 

 

 

Det här med att flytta. Det slog mig liksom inte ens förrän jag började packa ner alla mina kläder i flyttlådor, att "ja jävlar. Jag ska faktiskt flytta". På ett sätt så är jag glad att det inte var en hel lägenhet som jag behövde flytta in i, utan ett väldigt stort och behagligt rum. För det räckte gott och väl att bära de flyttlådor som jag hade, upp till tredje våningen. Hello muscles. Dock så var det inte bara flyttlådor som skulle med upp till tredje våningen utan även en stor byrå, en liten byrå och min far i rullstol. 

 

Kände egentligen i efterhand att jag nog skulle ha varnat damen jag bor med. Tror inte hon förstod allvaret i att ha med Familjen Falkensvärd att göra. Stackarn. Där kom jag och Angelica med 100 flyttlådor (kändes det som), min mor som kastade saker hit och dit och slet och ryckte i allt som var vägglöst och min far som släpade sig upp för tre våningar bara för att få se mitt rum. Som en jävla cirkus. 

 

Trots cirkusen så blev resultatet väldigt fint måste jag säga. Jag känner min numera hemma i mitt rum bland mina lila gardiner, pälskuddar, växter (som jag ska försöka hålla vid liv), levande ljus och min fina buddah som hänger över min säng. Var otroligt nöjd måste jag säga, när jag gick ner igår till den minsta ICA-butiken jag sett och handlade lite mat. Till mig själv. Dock så var jag inte lika nöjd med mitt beteende på ICA. Gick nog förbi alla hyllor i hela butiken minst 10 gånger innan jag bestämde mig. Tror jag mötte en kille som jobbade där minst sju gånger. Kan lugnt säga att de sista tre gångerna så såg han lite misstänksam ut och undrade nog vad jag höll på med. 

 

Efter att ha kommit hem efter jobbet, insett att jag nu har lägenheten för mig själv en hel vecka så firade jag det med att tända ljus som luktade äpple, koka lite te och lyssna på lite för hög musik. Har även tagit lite kort som ni nu ska få se. Tänkte ta kort på min utsikt genom fönstret men insåg snabbt att om någon såg mig så kanske personen skulle tro att jag tog kort på henne/honom. Inte alls creepy liksom.

 

Nu ska jag sätta mig och prata med min kära vän Louise och sedan ta ett varmt bad! 

 

Over and out

 

. 

 

 

Förutom Göteborg så händer ju också mitt liv. Även om Göteborg är en del av mitt liv så är det långt ifrån hela mitt liv. 

 

T.ex. häromdagen när jag skulle gå och fika. Helt själv. Ja, jag gör sånt. Man kan faktiskt fika själv. Så trodde jag att det skulle bli en avslappnad och harmonisk visit på mitt älsklingsfik Espresso House. Kan lugnt säga att visiten fick mig att bli otroligt förnärmad, en aning irriterad och jag kände ingen harmoni alls. Tyvärr så var det på grund utav två par. Ja jag vet. Av någon anledning så lyckas jag alltid vara iaktagande när dom håller på med saker som jag finner en aning disturbing. Can't help it. 

 

Det ena paret var dock helt okej. Det enda som jag blev lite irriterad över var att tjejen satt och skrattade åt sin pojkvän. Verkligen hela tiden. Det spelade ingen roll om han sa ett ord eller en hel mening. Allt var roligt. I mean, come on? Klart som fan att det är trevligt om ens pojkvän är rolig men så rolig kan man inte vara. Hela tiden. ( Inte ens jag är rolig hela tiden..och jag är ganska rolig. Fast mest töntig..men det hör inte hit ) Eller så var han det. Otroligt kul för henne i sådana fall. Och hennes magmuskler.

 

Det var det andra paret som gjorde mig förnärmad. Anledning: Killen matade tjejen. Låter som världens mest simpla grej och inte alls något att bli förnärmad av men jag blev det. Och lite irriterad. Man kan väl för fan hålla i en sked och äta själv när man är 18, 19, 20 år eller vad hon nu var?. Nej tydligen inte. Han var verkligen tvungen att stoppa in skeden i hennes mun och le fånigt. Fine om man gör sånt där äckligt hemma där ingen ser men inte in public. Han kunde lika gärna ha sprutat grädde mellan hennes bröst och slickat upp det. Så påtaglig var kemin mellan dem när han stoppade in den där dumma skeden i munnen på henne. 

 

Så jag gick där ifrån. Förnärmad, irriterad och hade tyvärr funderingen över hur det faktiskt skulle vara att få en dum sked instoppad i munnen av en kille som har ett fånigt leende på sina läppar (HEMMA där ingen ser menar jag nu)

 

Dessutom så lyckades jag trilla idag. I en spårvagn. Över min resväska. Var nervös innan jag gick på för av någon anledning så kände jag på mig att det inte skulle gå så bra. Dock så skyller jag på att det var en gammal vagn och att chauffören måste ha insett vad som kunde ske, and made it happend. Vet inte riktigt hur det såg ut och vill inte veta heller men vet att jag tänkte "fuck this shit" där jag låg över resväskan som en fet sälunge. Dock så var det faktiskt några snälla yngre killar som hjälpte mig upp. Dom lyckades i alla fall hålla sig för skratt tills jag kravlat mig upp på ett säte och det uppskattar jag kan jag säga. Dock så är det ju trevligt att veta att man tillfört ett gott skratt i någons liv. 

 

 

Det är så sjukt. Alltihopa. Sjukt hur det kunde gå såhär snabbt. Sjukt hur allting bara blev. Blev så jävla bra. Det är fortfarande mycket kvar innan allt blir till en vardag, en rutin, ett ordentligt liv men det här är en början. På något som kan bli så himla bra. Det här är början på en dröm som blev till verklighet. På grund utav att jag tog chansen. 

 

Okej så, nu har jag varit lite dramatisk och högtidlig. Enough.

 

Göteborg! Kan ni fatta? Evelina Maria Falkensvärd ska flytta till Göteborg. Hur länge vet jag inte men har en känsla av att denna tid i mitt liv kommer betyda så otroligt mycket. Förstår ni vad mycket mitt lokalsinne kommer att utvecklas? ( Får vi hoppas ) Och hur många mysiga cafén jag kommer kunna fika på? Och på att jag får höra den underbara dialekten varje dag. That is awesome. Totally awesome. Det känns som att jag kommer kunna åka runt i Göteborg en hel dag utan att få nog. I Karlstad får man nog efter en timme. Räcker att man går in till Mitticity 30 minuter så var den shoppingrundan över. Okej, nu ljög jag kanske lite but still. 

 

Istället för att bara babbla så kan jag komma med lite info. Bor numera som inneboende hos en kvinna i ett rymligt, mysigt rum. Allt är mysigt enligt mig dock men tro mig...Det är mysigt. Bland det bästa är att hon har ett badkar. Jag älskar badkar. Sedan så är hon inte hemma så ofta eftersom hon reser en hel del i jobbet vilket innebär att jag får lägenheten för mig själv då. Men eftersom jag är en skötsam ung kvinna så ska detta gå alldeles ypperligt. Addressen tänker jag inte uppge då jag inte vill ha några stalkers. Hehe. Nej men känns onödigt. Det får förbli ett mysterium. Dock kan jag säga att lägenheten ligger i Majorna. Woho. 

 

Nu kan jag även yttra mig om jobbet. Personlig assistent är jag numera. Har varit det ett tag dock som ni vet haha men inte i Göteborg! Det ska bli en spännande utmaning. 

 

Varför skriver jag "haha" helt plötsligt i ett inlägg? Det brukar jag väl inte göra? Fult. 

 

Här är jag och min pojkvänskudde helt enkelt. Tyvärr så var det lite ombytta roller då jag höll om kudden istället för att den höll om mig. Men det fick gå ändå. 

Sedan ser ni my castle. Mycket charmigare i verkligheten och snart när jag fått sätta min prägel på rummet så ska jag ta en bild och visa er. 

 

Var även tvungen att ta ett kort på ingången av någon anledning. Den tilltalar mig på något sätt. 

 

 

Tänkte att jag skulle försöka klämma in ett litet inlägg som inte har med Göteborg att göra. Känns som att ni är värda det. 

 

Det har varit några händelser under sommaren som har fått mig att fundera lite. Alltså liknande händelser. Väldigt liknande händelser måste jag säga. Under loppet av några veckor så kom det fram tre personer till mig, när jag suttit själv och filosoferat och börjat prata med mig. Missförstå mig inte nu, jag gillar när folk är trevliga och bryter normen om att man inte ska prata med främmande människor men eftersom jag nämde att filosoferade så kanske ni förstår att det är just i en sådan stund som man faktiskt inte vill bli störd. Dock så blev jag det. 

 

Första händelsen var i Stadsträdgården när jag bestämt mig för att ta lite egen tid, sitta vid fontänen, titta på alla gröna växter och gråta ut lite. Ja, det gör vi alla faktiskt någon gång så inget fel med det. Så när jag satt där så kom det fram en kvinna och frågade mig om jag var ledsen. Det är typ det värsta man kan göra. För då blir man ju ledsen känns det som. Så där satt jag med en främmande kvinna, snorade och grät och pratade ut om mitt hjärta som gjorde lite ont. Efter det gick hon sin väg och jag gick min. Den kvinnan gjorde mig, trots allt, väldigt glad efter det. 

Andra händelsen var när jag satt på Sandgrund på en bänk och filosoferade om mitt liv. Dock så var det inga tårar inblandade denna gången, så ni kan vara lugna. Då var det en man på cykel som stannade precis framför mig och bara började prata med mig om varför han inte fått några barn och varför han var olycklig med sitt liv. 

 

Tredje händelsen var också när jag satt på Sandgrund, fast på en annan bänk och filosoferade. Då kom det även denna gång en man på cykel. Eller ja, en mycket äldre man kanske men fortfarande en man. På cykel. En trehjulig cykel. Han pratade med mig om jobb, att jag borde ta tag i mitt liv och att han ångrar att han inte var en bättre far åt sin dotter.

 

Jag kan lugnt säga att dessa möten med några helt random personer som bara dök upp i mitt liv och försvann lika fort, satte sina spår i mig. De gav mig sina perspektiv på saker och ting som faktiskt fick mig att tänka till. Dessutom är det inte varje dag man blir tröstad av en snäll kvinna vid en fontän och pratar med en gammal man på en trehjulig cykel. 

 

Jaa, nu blev detta inlägg lite hett. Tänkte att jag kunde spicy it up lite så att ni inte somnar när ni läser mina halvdjupa inlägg. Lovar att det kommer ett roligt snart. Men så länge, så får ni vara glada över denna bild. 

 

Tack och hej 

 

 

 

Som ni har märkt så har jag varit borta ett tag igen. Lite glad ändå, att jag börjar få ett liv liksom. Tror jag. Tänkte att jag skulle berätta lite mer om mitt äventyr gällande Göteborg då jag var där förra veckan från måndag-onsdag och även idag. Så man kan väl säga att jag åkt ifrån ett hem men kommit hem till ett också. Fast det kanske lät lite konstigt? Aja. 

 

Vill forfarande inte vara allt för entusiastisk eller ge varken er eller mig själv några större förhoppningar men fasen vad jag bara vill att denna väntan ska vara över nu så att jag kan veta lite mer om min framtid. Kan man inte bara spola fram någon månad? Blir så himla rastlös av allt. 

 

Klart som fan att jag skulle bli ännu mer kär i Göteborg när jag var där i fler än en dag. Vi utvecklar vår relation, jag och Göteborg. Måste säga att det går åt rätt håll. Vi är som ett nyförälskat par som inte riktigt kan hålla händerna i styr. Äckligt. Blev lite småirriterad på mig själv när jag gick runt på stan och bara log åt allt och alla. Eller ja, alla förutom en man som spelade på en liten flöjt. Jag spelade flöjt när jag var liten. Kan lugnt säga att jag var mycket bättre i den åldern än vad han var nu. Det var inte ens en bra melodi. Det lät som en full fågel. I målbrottet. Om nu fåglar hade kunnat vara i målbrottet. Fyfan. 

 

Dock så kunde jag förtränga den där melodin med hjälp av alla fina små affärer, alla mysiga cafeér och vackra byggnader. Har faktiskt lärt mig lite vart vissa ställen ligger. Stående ovationer till mig. Jag vet vart Centralstationen och Nordstan ligger + lite andra ställen runt omkring. Jag vet att det går många spårvagnar till Järntorget och jag vet att Majorna är ett fint område där man kan bo. Nu kan man bo på många ställen i Göteborg men att få bo i Majorna vore ju the thing. 

 

Det fanns en liten balkong i lägenheten som jag hyrde under de dagar jag var där och jag måste säga att jag faktiskt blev kär i lägenheten också. Så när jag stod där och tittade ut över alla små människor som gick fram kors och tvärs, hit och dit så kände jag faktiskt den där härliga känslan av att vara hemma. Tills jag insåg att en äldre man i lägenheten stod och glodde på mig från hans fönster. Av någon anledning så kändes det som att jag blev tagen på bar gärning och flög in så snabbt i lägenheten att jag slog i min armbåge. Men trots det så var det ett moment för mig. 

Att oavsett vad som händer, så ska jag kämpa så mycket jag bara kan för att uppnå min dröm. Min dröm som faktiskt kan bli verklighet. 

Åh gud vad lame. Var tvungen dock. Kändes som att ett dramatiskt slut passade på detta inlägg.