Det börjar ta sig nu alltså. På tal om ingenting. Kämpar på som fan. Och innan ni tappar hakan och drar efter andan så är det i alla fall ingen bikinibild. Var glada för det. 

Har faktiskt ägnat mig åt jobb mestadels av tiden jag inte befunnit mig framför datorn och skrivit i min blogg. Plus handlat mat, lagat mat och ätit mat typ. Det har ju dock varit Halloween. Eller ja, i alla fall på Nöjesfabriken. När jag sökte på ”Halloween” så ska det tydligen vara nu på torsdag den 31. Är förvirrad. Men får väl kolla på skräckfilm eller något lite läskigt då.

 

Något som jag dock stör mig lite på är väl detta fenomen med att alltid köpa/göra saker i sista sekund. Eftersom jag är en sådan person som planerar så brukar jag aldrig köpa/göra saker i sista sekund. Like ever. Fast självklart så blev det så det här året. Att trängas i en förjävla liten butik där folk står som fastlimmade i varandra, det luktar plasthandskar och latex ( hur det nu luktar ) och alla ska självklart ha samma make-up kit som redan är slut eftersom de som varit i tid redan köpt allt, är inte det ultimata. Trots det så har jag en förmåga att förbise allt sådant eftersom jag är en ganska förstående person. T.om. när en tjej i min ålder sa lite för högt nästan rakt i mitt öra: ”Alltså, kan folk bara flytta på sig!” och jag ville skrika tillbaka ”HÅLL TYST and deal with it!” så tog jag ett djupt andetag och sa det i mitt huvud istället.

 

Secret agent – zombie version. No more words needed. Kan säga att min utklädnad var värt mödan jag la ner på att hitta biljetter till mig och min kära syster eftersom vi glömt att köpa. Det var kaos under några timmar i mitt liv. Men efter att ha skrikit lite i telefonen åt min syster, skrivit med folk hit och dit, betett mig som en galning och kastat mig överallt på stan så fick jag tag i två dumma biljetter.

 

 

Kan bara säga en sak: Nästa Halloween så ska jag ha en egen jävla Halloweenfest.

 

 

 

Varje gång jag har jour så blir det alltid en lite udda känsla. Jag slutar liksom jobbet när alla andra börjar. Får lite ångest faktiskt ibland för att jag är så ful när jag går hem. Fine, klockan är typ nio på morgonen men alla andra är ju så himla iordninggjorda och ser viktiga ut medan jag kommer där i mjukisbyxor och ser ut som jag varit med om sju svåra år. 

 

Jag brukar faktiskt ta mig friheten att slänga mig på sängen och sova i någon timme när jag kommit hem men det gjorde jag inte idag. Utan jag sprang direkt ner till tvättstugan och "lånade" en timme innan nästa person skulle tvätta. Hade inte så mycket tvätt men ärligt talat så springer jag hellre upp och ner till tvättstugan än står och skrubbar i badkaret. That's for sure. 

 

Under tiden jag tvättade, lagade jag även mat, gjorde mig iordning och hann inse att jag inte hade en aning om vad jag skulle göra utav dagen. Eftersom jag kände mig väldigt rastlös och ville göra något kul så tittade jag runt på nätet och hittade en utställning på Världskultur museerna. Secret Love hette den och jag tyckte faktiskt att det lät intressant och lite gulligt. Ännu en utmaning att ta sig an all by myself. Så efter jag tvättat klart, lagat mat och satt på mig min lilla klänning så traskade jag iväg till spårvagnen. 

 

När jag kommit fram till Världskultur museerna och var beredd att ta steget in till ett nytt äventyr så fick jag liksom en käftsmäll i ansiktet i stället. Det var stängt. De har stängt på måndagar. BARA på måndagar. Förjävla bra timing alltså. Många svärord dök upp i mitt lilla huvud kan jag säga. Då blev jag faktiskt väldigt sur. Där hade jag gått och blivit exhalterad och ville vara lite kulturell och häftig, så fick jag inte det. Dock så ska jag ge det en chans imorgon eftersom jag är ledig. För nu har jag fan bestämt mig för detta. Då jävlar ska det bli av. Så det så. 

 

Så istället började jag strosa runt i ett område jag aldrig besökt som heter Angered. Eller ja. Spårvagnen gick mot Angered. Vart jag var, det vettefan. Jag vet bara att det var väldigt fina byggnader överallt och att jag hittade mitt nya favoritcafé som heter Café V.Ä.N.N.E.R. De har absolut den godaste varma chokladen jag druckit. Förutom att det var görmysigt så var ju namnet pretty awesome. 

 

Efter att ha suttit på cafét i minst en timme, gått i säkert tre ( kändes som det i alla fall ) så åkte jag hem och fick idén att baka lite bröd. Jag brukar verkligen inte baka bröd. Helt ärligt. Vet inte vad jag fick för ryck ärligt talat. Men frallor bakade jag. Små, söta och väldigt goda frallor. Så nu vet ni vad jag ska äta till kvällsmat. 

 

Idag var jag ledig. Wihi. Bestämde mig för att dagen skulle utnyttjas till max. Och då menar jag med tråkiga saker. Städade, var uppe på vinden, lagade mat åt typ sju personer och tvättade i badkaret. Ja. I badkaret. Det fanns verkligen ingen tvättid och då blev jag irriterad. Så jag tyckte att badkaret var en bra lösning.

 

Så där stod jag på knä vid badkaret med vatten upp till armbågarna och skrubbade utav bara fan ärligt talat. Jag säger bara en sak. Det är tur att det finns tvättmaskin. Jag skulle verkligen vilja embrace the whole thing med att tvätta för hand som man gjorde förr i tiden. Som riktiga kvinnor gjorde liksom. Men tyvärr. Att jag inte kravlade mig ut ur det där badrummet efteråt är ett under faktiskt.

 

Ni kanske undrar varför jag informerar er om att jag var på vinden idag. Jo, därför att jag aldrig har varit på en riktig vind förut. Insåg det förut när jag skulle gå dit upp och lämna en stor och otymplig madrass. Och jag som har tyckt att källaren hemma i Karlstad har varit läskig. Fuck that shit. Det här var verkligen the real deal. En sådan vind man ser i skräckfilmer.

 

Självklart så skulle det vara alldeles för mörkt när jag kom upp och efter att ha letat efter den förbannade knappen i evigheter så hittade jag den tillslut. Det värsta var nog inte att jag fick flisor i fötterna, eller att det knarrade i golvet när jag gick. Inte heller att Helenas förråd var mörkt som en grotta och att det tog en timme att få upp låset. Utan det värsta var att jag hörde en dum unge skrika. Och just i det läget så fanns det inga logiska förklaringar. Det fula var att jag märkte att jag i stunden av ren panik stannade upp och tittade mig omkring. Det man verkligen inte ska göra. Så efter att ha kommit på mig själv med att stå och glo så tänkte jag ”Oh hell no!” och slängde mig nerför trapporna.

 

Min enda tröst i detta läge är väl att nu när jag skaffat gymkort igen så kan jag träna upp mig så att jag kan slå ner vad som än kommer i vägen för mig nästa gång jag går upp på den där vinden.  Tuff tjej. 

 

Avenyn. Jag trodde verkligen att jag var redo för Avenyn. Att alla de vardagliga små turerna runt i stan och vid mitt område där jag bor skulle härda mig. Göra mig redo för the big thing liksom. Nope. Så blev inte fallet kan jag säga.

 

Det fula är ju att jag faktiskt åkt förbi Avenyn hundratals gånger utan att ens fatta det. Hade ingen aning om vart det låg (trodde jag) tills jag insåg att jag åkt förbi hållplatsen ett antal gånger. Väldigt många gånger. Just ja. Man kan faktiskt välja på två hållplatser. Så två hållplatser har jag åkt förbi. Valand och Vasaplatsen. Blir lite irriterad på mig själv faktiskt. Trodde att det skulle bli världens äventyr att hitta dit men nej. Icke. Dock så blev det ett jävla äventyr när jag kom dit i alla fall.

 

Det första jag gjorde när jag gick av var att gå rakt fram. För det kändes rätt. Det andra jag gjorde var att stanna när jag kommit fram till gatans trottoarkant och gapade. Stort och länge gapade jag. På alla affärer och den fruktansvärt onödigt breda gatan som låg framför mig. Om jag skulle åka till New York så skulle jag dö. That’s for sure. Om jag inte ens kan hantera Avenyn i Göteborg så är jag körd. For real.

 

Under de sekunderna då jag stod och gapade så kände jag att jag hade två alternativ. Antingen så kunde jag slänga mig dramatiskt ner på marken och låta någon bära mig ända hem till slottsskogsgatan 55 eller så kunde jag fortsätta gå. Så jag började gå. Och hoppades att jag skulle fatta modet att våga stanna någonstans på vägen. Och tänka sig, det gjorde jag. Jag stannade faktiskt vid tre butiker + ett litet café och drack en chailatte.

 

Måste säga att jag är stolt över mig själv som lyckades klara av denna utmaning. Att gå obesvärat upp och ner längst Avenyns gator, utan att se helt lost ut är svårare än vad man tror. I alla fall för mig som har noll lokalsinne och blir nervös av mig själv så fort jag ska försöka bete mig normalt.

 

Under de här två dagarna så har jag faktiskt lärt mig att det är dessa saker, som kanske verkar små för andra men som är ganska stora för en själv som gör att man blir säkrare. Det är ju nu jag växer. Det är ju nu jag lär mig. Att bli mer självständig och att klara mig själv. Och tur är väl det, för det hade varit ganska konstigt att bli buren ända hem av någon random person. Som att det ens skulle hända? Jag hade nog fått ligga kvar på marken tills jag rest mig upp.

Hard life. 

 

Har ingen bild till detta inlägg men ni fick allt några på förra. Så var glada.

 

Gick upp tidigt igår. Så tidigt att jag gick och la mig på sängen efter mitt ärende som jag skulle göra och vaknade igen vid 10.00. Eftersom jag redan hade gjort mig iordning så hade jag nu en hel dag att uttnytja. Vi alla vet ju att jag är pretty awesome på att få ut det mesta av dagarna som går när jag inte jobbar. 

 

Så jag bestämde mig för att gå och handla mat. Det finns nästan inget roligare än att gå och handla mat åt sig själv. Eller svårare. Jag älskar mat. Jag har bra fantasi. Fast inte när det kommer till mat ärligt talat. Då är det verkligen noll. Så jag blev fast i butiken kan jag lova. Gick runt där och funderade på vad jag skulle äta. Så om ni vill veta så har jag ätit fiskpinnar och falukorv i ugn de senaste tre dagarna. På riktigt. Både till lunch och middag. Sorgligt.

 

Efter att jag handlar mat, kommit hem, lagat mat, ätit mat och lyssnat lite på musik så var klockan fortfarande inte mer än typ halv två, så jag bestämde mig för att utnyttja det fina vädret, vilket kan tyckas klyschigt men så var det. Och fint väder ska man vara jävligt tacksam över. Så jag virade sjalen runt min hals, skuttade nerför trappan onödigt töntigt och log lite fånigt när solen träffade mitt ansikte. Så i den stunden bestämde jag mig för att åka till Slottsskogen

 

När jag kom fram till Slottskogen så hade jag faktiskt ingen aning om vart eller hur jag skulle gå, så jag bara gick. Tänkte att jag kommer väl fram någon gång till någonting. Och det gjorde jag. En liten stuga, som visade sig vara en reception för de som vill komma dit och kasta diskus. Konstigt nog. Bredvid den lilla stugan så hängde det en gunga i ett träd. På den satte jag mig. I en timme. Det hände ganska mycket under den timmen. 

 

Min själ hann bli sådär mjuk och go igen. Det blir den alltid när jag får vara bland lite träd och buskar ett tag. Dessutom så mötte jag två killar som tyckte att de var snyggast i världen som skulle kasta diskus ( kom på mig själv med att göra en sådan grimas mot dem som man gör när man smakar på äcklig mat ), två män som gick förbi med deras hundar + att jag hade ännu ett sånt där moment med en okänd person.

 

The moment var med mannen som arbetade i receptionen. Där satt jag på gungan och dinglade lite med benen när han kom ut och frågade om jag väntade på någon. Nej, sa jag och så började vi prata. Vi pratade om jobb och hur meningsfullt det är att hjälpa andra människor och att det alltid är lite skrämmande när man flyttar till en ny stad osv. Det kändes som att vi fick ett speciellt band mellan oss. Tror faktiskt det var ömsesidigt då han bjöd mig på en glass efter vårt samtal. Nu i efterhand så låter det ganska creepy dock. För han var faktiskt över 40.