See it
Att säga ifrån. Att sätta ner foten. Kan vara bland det svåraste jag vet. Att säga det jag verkligen känner utan att faktiskt ta hänsyn till vad jag kommer få för svar tillbaka är något som jag sällan vill göra. Det är känslan av att vara elak, otrevlig eller jobbig som blir min sporr. Dock så har jag insett med tiden att det är något som man måste göra ibland. Man måste få uttrycka det man känner. Oavsett vad. Oavsett hur elak, otrevlig eller jobbig man än känner sig så handlar det faktiskt om att göra det för sig själv.
Om det är något jag hatar att bli kallad så är det självisk. För jag ser inte mig själv som en självisk person, jag är livrädd för att vara självisk eller för att bli det. Men jag har lärt mig att man faktiskt får vara det i vissa lägen, och att det är okej. För ibland så måste man faktiskt få tänka på sig själv. Inte ta hänsyn till vad andra tycker utan ta hänsyn till vad man själv tycker.
Att säga det jag känner har jag nog inge problem med så sett. Eller jo...det har jag nog. Fan. Eller jaa..det beror på. Om det är bra saker så kan jag bara vräka ur mig det men om det är mer känsliga saker eller dåliga saker så går det inte lika bra. Det kanske är så för de flesta haha? Allt beror ju på situationen och vem man är med. Så lite svårt att säga. Det som är...är nog att jag känner mig som en väldigt öppen bok ibland, (gud vad det lät fel men ni fattar tror jag) och vissa gånger så känner jag mig som en igentejpad mussla. Uh vilka fina liknelser. Det är så sjukt hur man förändras beroende på situation och vem man är med. Hur man blir påverkad på så många olika sätt.
Gud nu börjar jag ju babbla om massa flummiga grejer känner jag. Har för mycket i huvudet tror jag. Ska kanske försöka sova. Fast vill laga pannkakor.
