Det finns som sagt de där stunderna i livet då man verkligen blir berörd. Så att det känns enda in i själen och inte bara i hjärtat. Som får en att verkligen minnas alla detaljer just i den stunden. Man verkligen befinner sig i nuet. Inga tankar om det förflutna, inga tankar om framtiden. Man bara tänker. Här och nu.

 

Jag såg på filmen One day förut. Den filmen berörde mig. Jävligt långt in i själen. Jag vet inte riktigt om det kanske beror på att jag är sådär överkänslig, en hopplös romantiker innerst inne eller helt enkelt en tjej. Något fick mig i alla fall att sitta med en jävla toarulle och grina och snora så att jag höll på att kväva mig själv. Bokstavligt talat. Det var nog en utav de vackraste filmerna jag sett än så länge.

 

Den fick mig att tänka. Verkligen tänka på hur livet kan vara så fruktansvärt orättvist ibland. Riktigt hjärtskärande, förbannat, oförståeligt orättvist. Det är så konstigt, hur ett ögonblick kan förändra allt. Förändra ens liv på så många oändliga sätt. Man blir så van. Att leva på något sätt. Man tar saker för givet, alldeles för ofta. Att det man håller kärt alltid ska finnas till. Alltid finnas där, vid ens sida. Så när något händer som gör att något eller någon försvinner ifrån oss... Det är då vi börjar se saker tydligt, se allt i detalj. Det blir liksom bakvänt. För det är ju när vi har det vi håller kärt som vi ska se saker tydligt, se allt i detalj. Säga det man vill säga och göra det man vill göra. Det är bättre att ha sagt för mycket än att inte ha sagt något alls. Det är bättre att uppleva saker, göra misstag och lära sig utav dem än att vara rädd för "tänk om".

 

Det värsta och kanske det bästa är väl att livet går vidare. Vare sig man vill eller inte. Då är det kanske skönt att veta att man ändå fick säga det man ville säga och göra det man ville göra.

 

Man ska ta vara på det man har, för man vet aldrig när man kan förlora det.