En mening
Det är lite klurigt det där. Vad som kan trigga igång så mycket känslor. Det kan ske när som helst av vad som helst ärligt talat. Det blir som att just den där lilla saken sticker ett litet hål i hjärtat och sen bara flödar allt ut som fan. Går liksom inte att få stopp på det. Fast är det lite skönt det där faktiskt. För ofta så kan man ha känslan av att man verkligen inte kan gråta, skrika, skratta eller vad det nu är man känner för att göra och så helt plötsligt så går det hur lätt som helst.
H.O.P.E - Hold on. Pain ends. Det var texten på en ganska fin omslagsbild som min syster har. Började fundera om det verkligen stämde. Har aldrig riktigt funderat vad som menas med "hopp". Vet bara att jag ofta är en jävel på att hoppas. Enligt uttrycket så ska man invänta att en viss smärta (eller all smärta?) ska upphöra? Fast frågan är väl om smärtan någonsin kommer att upphöra? I hjärtat tänker jag på nu. Jag tror att man alltid kommer ha lite ont i hjärtat, av vissa saker.
När jag säger att jag är en jävel på att hoppas, så menar jag inte att jag är jävligt bra på att invänta att en viss smärta ska upphöra. För det är egentligen inte det "hopp" står för, enligt mig. Jag hoppas på många saker. Ofta är det nog för att jag är för up in the blue (förlåt men kom inte på en bättre förklaring). För egentligen så vet jag ofta hur saker och ting ligger till men ändå så tror jag. Så hoppas jag.
Hopp för mig är att invänta något bättre. Vad "bättre" står för beror väl på men jag vill tro att saker och ting kan bli bättre. Så när det känns skit eller när det inte blivit som man velat, så har jag på något sätt alltid trott och hoppats ändå. För om man inte kan försöka vara positiv och hoppas, vad är det då för mening med allt? Jag måste våga tro att det kan bli bättre. Att det kommer bli bättre.
