Little time
Egentligen vill jag inte be om ursäkt för att jag inte bloggat på några dagar men jag gör det ändå.
Både till er och mig sjäv.
Bloggen är precis som en ventil för mig. Så fort jag inte får skriva av mig så blir det snabbt massa skit i ventilen. Både bra och dålig skit såklart. Men för mycket. Av allt. Tankar. Känslor. Men ibland måste jag andas. Tänka. Känna. I lugn och ro. Försöka vara min egen ventil. Försöka rensa bort skiten och kanske byta det lite trasiga, slitna filtret på egen hand.
När jag skriver så stannar det ju kvar där. Mina "gamla" tankar och känslor kan nu bytas ut mot nya. Utan att det blir stopp. För skitigt. För fullt.
Dock så skulle det ge mig samma känsla av lättsamhet om jag skrev det på ett dokument...men det är just det här med att dela med sig. Det fina. Det fula. Det tråkiga. Det roliga.
Allt det vill jag ju dela med mig. Med er. Till er. För er. Det är som att prata ut inför en grupp människor där allas namn är Anonym.
Och om ni frågar mig så är det oerhört skrämmande men samtidigt så jävla befriande.
