Vad händer?
När jag kom hem så ville min far visa att han redan plockat fram ljusslingorna och gjort det fint på uteplatsen. Hade egentligen ingen lust att titta på några dumma ljusslingor men eftersom han var så stolt över vad han åstadkommit och sa "Evelina" minst 340 gånger på en minut så hade jag inte så mycket till val. Det slutade med att han låste ute mig, hånskrattade och rullade iväg. Efter ca 3 minuter kom han tillbaka och frågade "Var det kallt ute?"
Trots att jag blev traumatiserad, mina tår kändes som små isbitar och jag funderade på att ringa till BRIS så kunde jag inte hjälpa att skratta åt honom. Han är lite galen den mannen. Han inspirerar mig på något sätt. Så någon dag ska jag bli lika galen.
Han har även börjat komma in i en fas där allt handlar om att prata. Prata ihjäl folk. Han pratar mycket annars också. För det är så han är. Ska prata med allt och alla. Dock så avundas jag lite den egenskapen. Att kunna prata fritt med allt och alla utan några hämningar. Så genuint glad blir han av det. Men det har gått lite över styr.
Som idag. Förutom att han ropade på mig 340 gånger så rullar han runt i köket och skrattar och pratar med sig själv samtidigt som han ställer ca 20 frågor till mig som jag ska besvara inom loppet av 1 minut för annars kommer det igen.."Evelina", "Evelina", "Evelina". Som en jävla nödsignal. Jag blir liksom trött på mitt eget namn. Så när jag säger "va" så blir det bara:
Jag::" Va?"
P: "Va?"
Jag: ..."Va?"
P: "VA?"
Eller så lägger han fram information som är fruktansvärt onödig. Som t.ex.:
P: "Evelina, vet du en sak?"
Jag: "Nej....?"
P: "Du vet den där kända låten från serien Mupparna..den skulle egentligen ha varit med i en italiensk porrfilm!"
Jag: "Nej....?"
P: "Du vet den där kända låten från serien Mupparna..den skulle egentligen ha varit med i en italiensk porrfilm!"
E: "........"
Men trots allt, så älskar jag honom ändå.
