Alla har vi våra sanningar som vi inte vågar erkänna. Varken för andra eller för en själv. Speciellt inte för en själv.Det man nog är mest rädd för är hur man egentligen reagerar. Hur man egentligen tänker. Hur man egentligen känner. Man leker lite kurragömma med det man vill känna och det man verkligen känner. Därför att man är rädd för påtagligheten som plötsligt dyker upp från ingenstans. För när man väl insett något. Kommit underfund med något som varit så difust. Så långt borta. Så kan man inte ta tillbaka det. Då blir allt glasklart. Som att man spräckt hål på en bubbla där dröm och verklighet blandats ihop. Som att man hittat lugnet efter stormen och kan se igenom dimman ner till det klara vattnet.

 

Anledningen till varför man leker kurragömma kan man bara hitta hos sig själv. Jag tror många gånger att det handlar om rädslan att känna hopplöshet. Inte känna något hopp. Bara bli tom och inte ha någon jävla aning om vilken lek man nu ska leka för att man ska kunna ta sig ut. Bort från det okända. Få kontroll igen. Tro att man kan styra det man verkligen känner. Så när man väl inser att det är känslorna som har kontrollen och inte en själv, då blir man skitskraj. Saken är väl den att det inte gör så mycket att tappa kontrollen. Många inser nog att det faktiskt kan vara skönt. Att slippa alla bojor gjorda av kontrollbehov. Släppa sig fri. Känna det man verkligen känner. Jag tappar hellre kontrollen än hoppet. För det gör mig skitskraj. Att sluta tro. Att sluta hoppas.

 

Så när ni slutat att leka kurragömma och erkänner en sanning för er själva. Var inte rädda för att tappa kontrollen. Var rädda för att tappa hoppet. För har du en gång tappat hoppet, kommer det sällan tillbaka. Tillåt dig istället att känna det du egentligen känner istället för det du vill känna.