Better in time
Det är svårt det här. Att veta när man ska släppa taget och bara låta allting vara. Försöka gå vidare. Ta nya tag.
Man måste ju få bearbeta. Tänka igenom allt. Försöka avsluta. Kunna avsluta. Hur ska man veta vart gränsen mellan att bearbeta och att hålla kvar i någonting är?
För man måste ju få vara ledsen. Få gråta. Få vara arg. Få känna att allting är hopplöst.
Det gör ju att man sedan kan vara glad. Kan skratta. Kan vara lycklig. Kan känna att det blir bra.
För man måste ju få vara ledsen. Få gråta. Få vara arg. Få känna att allting är hopplöst.
Det gör ju att man sedan kan vara glad. Kan skratta. Kan vara lycklig. Kan känna att det blir bra.
På något sätt så blir man ju så kluven. Ena stunden vill man bara strunta i allt. Låta allt vara, låtsas som att det inte har hänt. Man tänker: Jag klarar mig. Att man inte alls behöver tid.
Och andra stunden kan man ingenting annat än att tänka tillbaka på det som varit och önska att det vore som förr. Man tänker: Hur ska jag klara detta? Att man behöver all tid.
Även om man kanske vet att man gjorde rätt, att det var bäst så. Så kan man inte hjälpa att fundera över sitt val, om och om igen. För på riktigt...Tänk om? Man får nästan inte tänka så. Inte om man ska gå vidare. Då blir man galen. För det är ju som det är. Det blev som det blev.
Det är svårt ändå. Att bestämma sig för att: "Nej, nu får det vara nog". För det går inte att bara ta bort något som man känner. Ta bort alla minnen. Ta bort allt det fina. Ta bort allt det som gör ont.
Tricket är väl att kunna acceptera. Acceptera att det just blev som det blev. Trots att det kanske inte var det man ville. Inte det man trodde. Men att det faktiskt blev så. Klart att det inte är lätt. Det ska nog inte vara lätt heller.
Det blir väl bättre med tiden.
Men kommer man fortfarande tänka "tänk om", även om man tyckte att man gjorde rätt?
Kommer man fortfarande undra, trots att man accepterat?
Jag vet inte.
