Det här med att åka tåg. Det är verkligen en upplevelse för sig. Ingen resa är den andra lik. Ibland undrar jag över hur många personer som suttit på samma plats som jag? Vilka de är, hur deras liv ser ut och vart de var påväg? jag måste faktiskt säga att det är förbannat intressant att åka tåg. I alla fall om man är en sådan person som iaktar, som jag. Fast likaväl som att det kan vara fruktansvärt roligt att åka tåg så finns det de gånger då jag bara velat spy på allt och alla. Det beror helt på. 

Jag har liksom tänkt på alla typiska grejer som händer eller som man gör när man åker tåg. Något som tyvärr inte går att undvika är ju att irritera sig på de föräldrar som har med sig barn som nästan bokstavligt talat har myror i rumpan. All credit åt föräldrar som gör sitt allra bästa och är fantastiska som står ut med de små liven men när barnen springer hysteriskt fram och tillbaka förbi sätet där man sitter, skrattar för högt och tycks aldrig tröttna på det så kan man faktiskt känna av en gnutta irritation som gör att man vill skrika "SLUTA!!" eller något annat elakt som t.ex. "råka" fälla ungen så att det hysteriska springandet tar slut någon gång. 

Sedan så har jag också insett att man inte bara kan bli irriterad utan även känna en viss nervositet om jag sitter bredvid någon. Det är en sak att sitta själv, få fläka ut sig i sätet och kunna slappna av ordentligt. Men så fort man hamnar bredvid någon så är det som att allt känns lite för ansträngt. Man börjar tänka på allt. Speciellt på hur man ska sitta. Man får inte sitta för bekvämt men inte heller så att det ser obekvämt ut. Inte heller ska man sitta för nära men inte heller för långt bort. Det är en jävla balans mellan allt det där. 

Och helt plötsligt så dyker frågan upp om när man ska gå på toa och om man ens ska det? När är ett bra läge att fösöka tränga sig förbi personen man sitter med ett litet ursäktande leende på läpparna och tafatta rörelser för att "inte vara i vägen"? Följdfrågan som även blir om man väl bestämt sig för att gå på toaletten är "om jag skulle gå till kiosken när jag ändå håller på?". Så ska man gå med lite vingliga steg till kiosken och försöka intala sig själv att en chokladkaka för 30 kr är helt okej, när man egentligen vet att det är helt vansinnigt pris.

När man äntligen tagit sig igenom alla moment, funderingar och beslut så kommer den eviga förvirringen, när man äntligen ska gå av. Vilken sida ska man egentligen gå av på? Det slutar ofta med att man står lite awkward i mitten med sin resväska mellan benen och försöker se så lugn ut som möjligt för att inte verka helt lost. Det är inte förrän man halvt slängt sig ut på perrongen och hoppats för allt i världen att man inte ska snubbla och slå ihjäl sig som man kan pusta ut och vara nöjd över att man precis klarat av ännu en tågresa. 

Jag säger då det. Att åka tåg är förbannat intressant. 

Eftersom jag inte hade en fin "tåg-bild" så får ni nöja er med en mysig bild på mig och the man of my life.